Nu ska jag bli så där hopplöst nostalgisk igen. Jag vet att vissa läsare ogillar det, och gärna skriver syrliga kommentarer avsedda att förlöjliga och kanske även såra mig, men det spelar ingen roll för jag vet att också att många läsare känner det som jag känner för Sverige förr och nu. Vi som har vuxit upp med arbetsamma och strävsamma äldre – under en tid när rösträtten fortfarande kändes värdefull och viktig – vi vet också hur högtidlig en valdag faktiskt kan kännas.

När jag växte upp i arbetarhemmet i bruksorten Karlskoga var det festligt värre när valdagen var inne. Mamma och pappa klädde upp sig och jag fick följa med dem till vallokalen. Jag minns att jag riktigt längtade efter att det snart skulle bli min tur men jag fick vänta länge – inte förrän 1982 fick jag rösta första gången och då hade jag hunnit fylla 20. Jag var faktiskt avundsjuk på min ett år äldre kompis, som fått gå till valurnan första gången bara ett par dagar efter att hon fyllde 18.

Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig särskilt orolig över valresultatet. Det berodde förmodligen dels på att jag hade föräldrar som inte hetsade upp sig i onödan utan spred lugn och harmoni omkring sig – dels på att Socialdemokraterna tycktes vara helt ohotade. Vi visste inget annat, åtminstone inte jag. Mamma och pappa, de växte upp i Fattigsverige, med statare, lösdrivare och ojämlikhet och visste väl inte så mycket annat de heller.

Men även det där året, 1976, när Fälldin klappade ut Olof Palme och gav borgerligheten segern, var harmonin märkbar i mitt hem. Mamma och pappa var inte så inbitna socialdemokrater att de inte stod ut med en förändring – dessutom var ju halva släkten centerpartister sedan urminnes tider (eller åtminstone sedan de kallades Bondeförbundet).

Själv blev jag skräckslagen. I den lydiga, socialdemokratiska skola där jag gått i då omkring åtta år hade budskapet varit mycket tydligt under de höstterminsveckor som föregick valet: Om inte Socialdemokraterna lyckades vinna så skulle allt förändras till det sämre och förmodligen bli så illa att…

Exakt vad fick vi aldrig veta, givetvis eftersom våra röda lärare inte kunde ge några konkreta besked, men det där ”så illa att…” räckte för att ingjuta skräck i fjortonåringen som var jag. Men pappa och mamma lugnade mig snabbt. Och någon skillnad blev det inte. Det var inte förrän långt senare, när riksdagspartiernas beslut om att göra Sverige till ett ingenmansland för alla tänkbara och otänkbara kulturer, fick ordentligt fäste som saker och ting förändrades och som det Sverige jag kände och älskade började rasa ihop inför mina ögon. Och då spelade det inte längre någon roll vilka partier som styrde för de var alla lika infekterade av mångkulturvurmen.

Men det är inte det jag tänker på idag. Jag tänker på mina föräldrar, på pappas kostym och mammas finklänning, på hur de röstade under högtidliga former och hur vi därefter gick på café och avnjöt kaffe, pommac (min favoritläsk!) och gräddbakelse på Konditori Kåems ett stenkast från där vi bodde. När tv-sändningen av valvakan satte igång framåt kvällen hade vi hunnit smälta både bakelser och den söndagsmiddag som senare avnjöts i hemmets trevliga vrå.

Min man och jag brukar göra på ungefär samma sätt. De politiska diskussionerna är både högljudda och ivriga i vårt hem men inte på valdagen – då gör vi vår plikt, som det brukar heta, och därefter vilar vi våra sinnen. Och för att hedra vår föräldrageneration, och far- och morföräldrarna, lagar vi förstås till en riktigt gammaldags söndagsmiddag. I år blir det slottstek med kokt potatis, krispiga grönsaker och pressgurka och därefter en klassisk risgrynspudding med saftsås.

Hur Sverige har röstat får vi ändå veta i sinom tid.

Trevlig söndag!

Bild: AI:s bild av hur en familj, och ett kafé, kunde se ut i slutet av 60-talet.