Under några somrar in på mitten av sjuttiotalet arbetade jag som sommarvikarierande brevbärare vid Posten på Folkungagatan på Södermalm. Det var upp i ottan och två pass per dag, under vilka man bar ut sin post med en läderväska med en rem över axeln i det fasta distrikt som man blivit tilldelad. Det var en tid utan portkoder och långt ifrån alla hus hade hiss. Men man blev stark i benen och slutade tidigt. Postkontor 4 hade rykte om sig att vara ”vänstervridet”. Vänstervindarna blåste, inte bara över Södermalm utan genom hela landet, särskilt bland ungdomen, de som stod på tröskeln till den väntande, orättvisa kapitalistiska vuxenvärlden. Det fanns brevbärare som bytte ut Postens logga i form av ett signalhorn krönt av en ovanliggande kungakrona mot ett FNL-märke, och stoltserade med detta inför sina chefer: ”Det här är vår uniform.” 

Innan posten bars ut skulle den sorteras i buntar efter uppgång och våningsplan. Nära mig stod Bosse Jansson, en lång, gänglig och extremt rödhårig brevbärare någonstans mellan 25 och 30 år. Han var ordentlig och vänlig, men också tystlåten och svåråtkomlig. Ändå var han respekterad för sin särart eftersom han var tillmötesgående och ansågs mycket intelligent. Han var plikttrogen och tycktes sakna varje tendens till neurotisk självhävdelse. En pålitlig person i ur och skur, tillika tvättäkta vänsteraktivist.  

Bosse Jansson bodde i sina avlidna föräldrars lägenhet bara ett kvarter från sin arbetsplats på postkontoret medan jag bodde runt hörnet. Han var inte bara brevbärare utan aktiv kommunist, hade varit med i FNL-grupperna och sålde regelbundet tidningen Gnistan, veckobundet husorgan för det maoistiska SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), som 1973 bytt namn från tidigare KFML (som i sin tur hade splittrats i det stalinistiska KFML(r), där r:et stod för revolutionärerna). Dessutom var han sekreterare i Svensk-albanska föreningen, talade språket flytande och ledde språkkurser i albanska. Albanien var under ledning av Envar Hoxha det mest hårdföra kommunistiska landet i Europa på den tiden med stalinistisk slagsida. Här skulle riktiga kommunister bygga proletariatets diktatur! 

Måndagsmorgonen den 5 april 1976 kom inte Bosse Jansson till arbetet. Han hade inte sjukanmält sig eller hörts av. Någon ringde därför hem till honom och då ingen svarade sprang en av arbetskamraterna hem till honom och ringde på. Ingen öppnade. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Drygt tio år senare dödförklarades han. 

Ingen av hans kamrater inom de rörelser där han var engagerad har kunnat påstå att de kände honom väl eller visste vem han egentligen var. En respekterad ensamvarg eller vänlig nörd, skulle man kanske kunna säga. Fotografen Martin Nauclér, som jag tidigare arbetat tillsammans med i många år och hos vilken Bosse Jansson regelmässigt brukade hämta sin tilldelning för försäljning av Gnistan, blev orolig när den punktlige brevbäraren inte dök upp som brukligt. Några dagar efter försvinnandet fick han den motsträviga Södermalmspolisen att rekvirera en låssmed och göra en lägenhetsundersökning på Folkungagatan 63, en halv trappa mot gården, där Bosse Jansson bodde i två rum och kök. 46 år senare berättar Marin Nauclér för mig: 

Jag fick följa med, men måste vänta vid tröskeln, utanför dörren. Jag visste ju att Bosse var en ultra-pedant och av vad jag kunde se var allting i perfekt ordning där inne. Men vad som stack ut var att nycklarna till ytterdörren låg inne i lägenheten och sedan var det hans tofflor som låg i oordning på mattan, rakt innanför dörren. Jag minns att jag tänkte: ”Så där skulle Bosse aldrig slängt tofflorna”. Det var som om han öppnat dörren och någon eller några bara lyft honom rakt ur hans tofflor och fört bort honom (Martin Nauclér illustrerar detta med ett livligt famntag i luften). 

En tid efter försvinnandet hämtade, efter ett tips, Martin Nauclér tillsammans med en kamrat Bosse Janssons samlade tillhörigheter i en svart plastsäck i en lumpbod på Söder. Där fanns bland annat hans väl använda kläder, postkorrespondens, unika skivsamling med folkmusik från hela världen, tidskrifter och adresser med kontakter till personer som han träffat på sina resor i olika länder. Bland hans dumpade tillhörigheter fanns också biljetter och anteckningar som visade att han regelbundet besökte Albanien och även reste till andra länder, alltid ensam och i sicksack bakom ”järnridån”. Många gånger till Östtyskland, inklusive Östberlin, dit han bland annat oförklarligt rest över en dag via Island. Biljetter till en planerad resa till Algeriet hittades också. Dessutom hade han tillgångar på sin bankbok och aktier till ett sammanlagt värde på runt 400 000 kronor. Närmare två miljoner i dagens penningvärde. Ingen visste att Bosse Jansson var rik. 

Hur kunde det grava och näst intill bisarra agerandet från polisen förklaras? Då det visade sig att den försvunne inte hade några anhöriga i livet, hade den utredande kriminalinspektören utsetts till god man. Detta förtroende hade han använt till att rensa Bosse Janssons lägenhet, dumpa hans tillhörigheter i en lumpbod och låta sin egen dotter flytta in i den övergivna våningen. På frågan om varför polisen inte utrett försvinnandet och varför de agerat på detta vis, svarade han att det var tydligt att Bosse Jansson var en person av kategorin ”överbegåvade personer som får ett överslag och går och gör av med sig”. Det ska sägas att denna numera avlidne polis fråntogs ärendet, men någonting mer från ordningsmaktens sida hände inte. För dem hade detta varit ett cold case redan från början. Utan de påtryckningar som gjordes, hade polisen kunnat vänta i tre månader med att gå in i lägenheten eftersom Bosse Jansson betalade hyran kvartalsvis och de framhöll att intrång måste ske först efter hyresvärdens samtycke.  

Redan kort efter försvinnandet började spekulationerna, både på arbetsplatsen och i den vänstermiljö där han hade varit aktiv. Bosse Jansson hade på sitt stillsamma sätt ändå varit en slags frontfigur i sin omgivning. Nu hade han helt oförklarligt gått upp i rök och folk som hade kommit i kontakt med honom var både förundrade och chockade. I tomrummet frodas fortfarande, som vi ska se, alla slags möjliga teorier om varför han spårlöst försvann. 

Fotnot 1: Fortsättning följer i del 2  

Fotnot 2: Ett program i Sveriges Radios P1 om fallet från 2013: https://sverigesradio.se/avsnitt/209913 

Vinjettfoto av Bosse: Ditte Nilsson