Morgan Johansson må vara på väg att avgå, men det är högst motvilligt. Det framgår i en intervju i radio, där han säger att det pågående regeringsbygget är så bräckligt att hans eget parti när som helst måste vara beredda att ta över regeringsmakten och vara ”en del av en lösning för Sverige”. Som om Socialdemokraterna lyckats kunnat lösa någonting överhuvudtaget under sina senaste åtta år vid makten. Morgan Johansson själv är dessutom en av partiets minst kompetenta. Han har tillbringat större delen av sin tid vid makten med att förminska de problem som finns och slänga ur sig hatiska och dumdryga kommentarer på sociala medier.

Det är naturligtvis fullt möjligt att Morgan Johansson kan lösa problem i sitt privatliv. Han kanske är en riktig fena på att byta glödlampor och klippa gräs, det kan jag inte uttala mig om. Men politiskt? Knappast.

Självklart är han och hans parti redo att samarbeta med nästan vem och vad som helst för att åter kunna tillskansa sig makten. ”MP, V, C och kanske L om de bryter sig ur den högerbur som de nu är på väg att sätta sig i” säger han förnumstigt.

Socialdemokraterna är alltså inte bara beredda att åter slå sig ihop med de gröna klimatfascisterna som enligt flera av partiets egna representanter vill införa en klimatdiktatur, utan också med Vänsterpartiet och Centern. För Socialdemokraterna är det alltså helt oproblematiskt att Vänsterpartiet har sina rötter i den djupt antidemokratiska kommunismen, och samarbetade med Sovjetdiktaturen ända tills den föll 1991 och så sent som i början av 2000-talet hade en partiledare som öppet sade sig vara kommunist. Lika oproblematiskt är det att samarbeta med landets mest fackförenings- och arbetarfientliga parti, Centern.

Det mest fascinerande med Morgan Johanssons uttalande är förstås inte att han kan tänka sig samarbeten med nästan vem som helst, för vi vet redan att han njuter av makten för maktens egen skull. Det är att han inte har fattat någonting alls om hur svenska folket ser på de oheliga allianser som Socialdemokraterna så ivrigt tar till för att de ska kunna hålla sig kvar på tronen. Förstår han verkligen inte att det är det ständiga schackrandet med principer och ideologi som gjort att de fallit som de gjort?

Nu är det förstås så att de har ökat med några procentenheter i detta val. Men vad betyder den ökningen egentligen? Om man tittar på var de ökat så ser man snabbt att ökningen har skett i storstäderna, där de mest privilegierade bor – inte i de mindre städer och orter där de traditionellt haft sina kärnväljare. Egentligen innebär alltså deras ökning att de fjärmat sig ännu mer från verkligheten och från de människor de påstår att de värnar.

Morgan Johansson har naturligtvis en poäng i att det pågående regeringsbygget är bräckligt. Men det kan knappast vara bräckligare än de senaste årens socialdemokratiska konstellationer. Dessutom har svenska folket faktiskt röstat för ett regimskifte. Men det är klart att svenska folkets vilja inte är särskilt intressant för Socialdemokraterna. I själva verket tycker ju Morgan och hans partikompisar att svenskarna röstat fel.

När han säger att Socialdemokraterna måste vara beredda att ta över referingsmakten handlar det alltså inte om att ta ansvar för landet, som han och hans kompisgäng så ofta påstår, utan om att ta ansvar för det socialdemokratiska maktbegäret. Och det begäret är större än det mesta. Socialdemokraterna har fortfarande en bild av att de är det enda riktiga och rätta partiet att styra Sverige, trots att de just tillbringat åtta år med att nazistämpla en stor del av medborgarna samtidigt som de satt en ära i att vara naiva.

Låt oss därför hoppas att Ulf Kristersson lyckas bygga en regering som kan sitta åtminstone en mandatperiod och införa åtminstone något av det som behövs för att Sverige ska återhämta sig efter åtta års rödgrön röra.

Bild: Skärmdump Omni