Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.

Jag håller med om att jag inte larmar tillnärmelsevis lika ofta om globalisternas ränker som om det svenska politikerväldets, som jag ser det, egennyttiga slarv med det svenska samhället. Inte underligt att det finns folk som menar att jag inte har ordning på mina politiska prioriteringar. Jag borde, anser de, ägna mer ansträngning åt att undersöka och avslöja sådana pacta turpia (skamliga överenskommelser; ”pactum turpe” här skrytsamt återgivet i ett hemmasnickrat latinskt pluralis) som sådana som WHO-chefen Tedros Ghebreyesus och just Bill Gates hittar på (vilket jag faktiskt gjort).

Nu ska jag tala om varför det för en vanlig svensk är viktigare att punktmarkera exempelvis Johan Pehrson, liberal svensk partiledare, än Gates och Ghebreyesus. Det beror på att en vanlig svensk, jag till exempel, inte har och inte nödvändigtvis ska ha något som helst inflytande över Gates och Ghebreyesus. Jag kan förstås skriva ett brev till dem med något budskap som tycks mig angeläget, men det finns inget annat än artigheten som bjuder dem att svara. Jag, Gates och Ghebreyesus har inga skyldigheter eller rättigheter i förhållande till varandra. Vi är så totalt jämlika som det går. Jag skiter i dem och de skiter i mig och detta är helt i sin ordning enligt de på det hela taget rättvisa regler som gäller i vår kultur.

Jämför denna relation med den som jag har med Johan Pehrson, liberal partiledare eller Jimmie Åkesson, sverigedemokratisk partiledare. Skillnaden är himmelsvid, det vet alla som är något lite bekanta med begreppet demokrati. Demokrati betyder att folket, dit jag alltså hör, har makten, dels självklart över våra privata liv, dels, indirekt, över alla offentliga spörsmål. All offentlig makt utgår från folket, står det i grundlagen. Grundlagen är nationens främsta rättesnöre. (Det finns minoriteter som sätter Bibeln respektive Koranen högre men jag struntar tillfälligt i dem just eftersom de är minoriteter.) Men eftersom folket, jag till exempel och nästan alla andra, har annat för oss på dagarna än att utöva offentlig makt så har vi anlitat en sorts tjänstefolk för dessa sysslor. Denna servicepersonal kallas politiker. Johan Pehrson och Jimmie Åkesson är sådana.

Förstår du? Demokratins baskoncept och grundbult är föreställningen att vi medborgare är härskare och politikerna, till exempel Johan Pehrson och Jimmie Åkesson, är våra underlydande. Nu kanske du invänder att det hela inte alltid fungerar på det viset och det har du rätt i. Demokratin har skavanker. Om det beror på att den är felaktigt implementerad i Sverige vet jag inte. Jag nöjer mig med att ständigt åberopa den ursprungliga konstruktionsprincipen som är att Johan Pehrson är min underställde, i varje fall om jag röstat på honom.

Och faktum är att även Johan Pehrson och hans kollegor åtminstone vid högtidliga tillfällen, som exempelvis när det drar ihop sig till val, visar tecken på att de tagit till sig och förstått demokratins bipacksedel. Det innebär att demokratin ibland fungerar. Politikerna låter sig ibland styras enligt den demokratiska teorin även om det ofta tar lång tid för dem att få upp ögonen för vad folket vill. Men det kan gå till slut. Noterade du exempelvis hur politiker i alla partier vid de senaste valen faktiskt erkände att invandringen och gängbrottsligheten, vars konsekvenser de så länge nonchalerat, är problem som upprör folket och som politikerna äntligen måste ta på allvar?

Min enkla observation är alltså att de internationella eliterna typ Davoskonklaven varken ska ha eller har någon anledning att bry sig om det svenska folket medan våra svenska politiker ska lyda svenska folkets vilja. Vi rår helt enkelt inte på globalismens högsta beslutande organ men vi rår på den svenska riksdagen. Och globalisternas beslut måste nästan alltid passera den svenska riksdagen för att kunna förverkligas i Sverige. Av detta drar jag slutsatsen att om världen följer regelboken så kontrollerar riksdagen globalisterna men inte tvärtom. Och om världen inte följer regelboken så har ett obetydligt och övermodigt folk som svenskarna ingen chans i alla fall.

Därför är det viktigare att hålla ögonen på det svenska politikerväldet än på Tedros Ghebreyesus och hans internationella kumpaner. Demokratin är vår enda chans att få något att säga till om.