I torsdags (22/9) diskuterade några journalister i Publicistklubbens Stockholmskrets den gånga valrörelsen. De hade satt rubriken Vem vann valbevakningen? 

Som vanligt tog de sig på största allvar. Samtidigt var de mycket bekymrade över att andra, och särskilt SD, inte tog dem på samma allvar. Robert Aschberg inledde med att de gärna skulle ha sett att någon från partiet skulle närvara för att dels förklara uttrycket ”journalistrugby” dels påståendet i ett meddelande från partiets stabschef att ”nu är det de som bestämmer när de pratar med media”. 

Lustigt nog var hela tillställningen en mycket tydlig demonstration av dessa två uttryck: Församlingen var mycket nedslagen – även om den försökte dölja det – av att inte SD bevärdigade dem med sin närvaro. SD bestämde. Församlingens alla medlemmar kände sig tydligt bortskuffade, dvs utsatta för ”journalistrugby”. 

Men de repade sig. Snart hittade de ett mycket användbart begrepp, som kommer att hålla för evig framtid, tror de: kulturell rasism. 

Håkan Rahmberg beskrev begreppet så här (Vid 6 t. 50 min. av valbevakningen) ”Vi har nu kommit till ett stadium där vi får sluta säga att det där skulle inte SD hålla med om – så fort någon säger att de är rasister. Att prata om rasism är en legitim del av en politisk debatt. Det har i årtionden varit ett sätt att se på den sortens politik som SD har, alltså att inte blanda kulturer. Det finns både i akademisk forskning och i en ganska bred debatt, som är omtvistad och kontroversiell, så har man ändå ett synsätt att man gick över från att vara etnisk rasist till att vara kulturell rasist någon gång i slutet på 70-talet. Om någon säger något i en debatt som anspelar. Man kan gå till Diskrimineringsombudsmannens hemsida 2011 och läsa under rubriken ’vardagsrasism’ om definitionen på detta… Om vi ska sitta i varje sändning när SD anklagas för att vara rasister av ett annat parti och säga att de inte skulle hålla med men låta en massa andra påhopp som är osanna … Det blir helt hopplöst i längden. Vi får se det där, som en naturlig del av den politiska debatten i Sverige.”  

Viktor Barth-Krohn höll med.  

I den text som länken ovan går till återfinns följande mening: Diskrimineringsombudsmannen menar att rasism ”[u]rsprungligen [är] ett ord som beskriver uppdelningen av människor i ett rassystem där vissa raser biologiskt är underställda andra. Idag pratar man mer om kulturrasism – föreställningen om att kulturer är absoluta, oföränderliga och definierar individens egenskaper”. 

Så vitt jag förstår har alla folk något slags kultur, även om det var opportunt en gång för inte så länge sedan att hävda att just Sverige inte hade någon. 

Är det inte underbart? Om alla länders befolkningar lever i en egen kultur är alla rasister. Kulturell rasism är fullständigt innehållslöst. Det förstår dock inte några av Sveriges ledande journalister. Sannolikt förstår inte heller större delen av den svenska allmänheten att begreppet är alldeles tomt. De tror, förstås, att det handlar om någon sorts rasism – kanske finare än den gamla vanliga, men ändå. 

Alltså skulle alla partier kunna anklagas för att vara rasister – men begreppet kommer givetvis bara att användas mot SD.  

Istället för genetiskt grundad blir rasismen numera alltså alltmer grundad på kulturella skillnader. Men, som sagt, alla länders befolkningar lever med någon slags kultur. Begreppet är alltså alldeles tomt. Om man trots det använder sig av rasism, helt medveten att man talar om kulturell sådan, då gör man sig löjlig.