En sak som kännetecknar civiliserade samhällen är att varje gång vi lider en oförrätt eller kommer i konflikt med våra medmänniskor, finns en ”högre instans” där vi kan få vår sak prövad. Denna högre instans kan vara gudomlig till sin natur (och full rättvisa kanske inte uppnås förrän efter döden) eller den kan vara värdslig och sekulär. 

Över varje myndighet härskar en högre myndighet, med uppgift att kontrollera att lägre myndigheter gör sitt jobb, och som sista utväg kunde man förr i tiden ”gå till kungs”. Den funktionen har idag ersatts av Europadomstolen.  

Hela systemet vilar på en bärande grundidé: att högre instanser besitter högre kunskap, större moralisk insikt och större förmåga till objektiv bedömning. Dessa goda egenskaper förutsätts spridas nedåt i organisationen, tills hela samhällskroppen genomsyras av det goda ledarskapet. 

Så långt allt väl, men vad händer om resten av samhället inte fungerar? Om kriminalitet och våld tar över bostadsområden? Om lärare inte lyckas utbilda elever och föräldrar inte lyckas uppfostra sina barn? Om ingen elektricitet längre kommer ur eluttaget? Om framtidstron havererar och paniken sprider sig inför kommande klimatkatastrofer och okända mördarvirus?  

Enligt den ovanstående modellen är bästa lösningen att föra upp besluten på en högre nivå, där kunskapen och överblicken är större. Om svenska regeringen inte lyckas lösa problemen, får den helt enkelt lämna över bollen till EU, WHO eller kanske NATO. I tangentens riktning borde det rimligtvis finnas en ”Högsta instans”, som tar det yttersta ansvaret ifall ingenting annat fungerar. Vissa skulle säga att det är FN, andra skulle säga World Economic Forum. En växande grupp européer skulle hävda att det är Koranen.     

Ungefär så tror jag tanken på en ”upplyst världsdiktatur” uppstått, även i huvudet på demokratiskt bildade personer som professor Torbjörn Tennsjö eller EU-parlamentariker Pär Holmgren. Mindre bildade personer som Greta Thunberg verkar vara inne på samma linje, och hennes ord väger sannolikt tyngre än dussintals professorers. 

Men det går också att analysera situationen på motsatt sätt. Och då tänkte jag låna en del av den politiska vänsterns retorik från 1970-talet (som kanske stämmer ännu bättre idag än den gjorde då). Enligt det synsättet ruttnar samhällen uppifrån, varvid korruption och omoral sprids neråt i populationen, tills ingenting längre fungerar. Maktens epicentrum blir en alltmer sluten värld, där det är svårt att få den överblick som krävs för att fatta rationella beslut. Samtidigt står alltför mycket på spel för att någon ska våga lita på otvättad information och objektiv kunskap. 

Det sämsta alternativet i det läget är förstås att flytta ytterligare makt uppåt. Istället borde man göra tvärtom, vilket enkelt låter sig sägas men svårt att utföra i praktiken. Uppriktigt sagt har jag ingen aning om hur det skulle gå till. Vänstern på 70-talet talade gärna om revolution, men är själv ett exempel på att samhällsförändringar kan genomföras med relativt fredliga medel. En god början kan vara att läsa den svenska grundlagen, som redan i sin första paragraf avslöjar vilken som är ”Den högsta instansen”, inför vilken alla andra måste buga sig. Nej, det är varken FN, World Economic Forum eller Koranen. Så här står det: 

1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket.