Mottot för den här sajten är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Att försöka förstå sin samtid är förstås ett högriskprojekt eftersom det finns hur många motsägelsefulla uppfattningar som helst och den som kommer med självsäkra svar lätt framstår som stollig. Ändå är ambitionen inte uppåt väggarna ty samtiden ändrar sig dag för dag och vi ser historien utvecklas i ultrarapid inför våra ögon. Såklart att man måste fundera över vad som utspelar sig även om ens observationer med tiden visar sig felaktiga.

Då och då, fast ganska sällan, får jag email från läsare som klagar över att jag och andra skribenter på DGS bara pratar i stället för att göra något som kan lyfta nationen ur dess nuvarande ömkliga tillstånd.

I sak har de rätt. Jag och andra bara pratar och det händer ingenting. Varken Morgan Johansson eller generaldirektör Mikael Ribbenvik bryr sig. Bostadsminister Märta Stenevi ska vi inte prata om.

Sommarferierna brukar frun och jag tillbringa på en ö i Bohuslän söder om Fjällbacka. För fyra dagar sedan fick jag plötsligt infernaliskt ont i högra höften. Efter ett dygn stod jag inte ut och beslöt att begära hjälp av Västra Götalands landstingsregion. Det finns två sjukhus på sex respektive åtta mils avstånd, dels i Uddevalla och dels i Trollhättan samt några vårdcentraler här och där.

Kulturpolitik betyder att politiker beskattar medborgare och använder en del av dessa pengar till att lite snålt försörja olika slags konstnärer som skriver, målar, skulpterar eller tonsätter saker som politikerna vill höra. Det vet vi väl lite till mans och kvinns att statens och troligen landstingsregionernas och kommunernas kulturpolitik utgör en del i den allmänna politiskt korrekta propaganda som formulerar den PK-istiska statsideologin.

Min portugisiskafröken skickade mig ett antal artiklar från brasilianska media som hon hade samlat på sig. Artiklarna handlade om den höga dödligheten på svenska äldreboenden under coronat. Jag blev förvånad både över att brasilianarna brydde sig och över skärpan i deras analys.

Så här skrev nyhetsbyrån TAB i maj förra året:

Kanske vet du lika lite som jag om halvledare och då är även du att beklaga med tanke på vad bristen på halvledare nu ställer till i världen. Halvledare används i stora mängder i moderna tekniska produkter. De mäts i miljondelar av en millimeter och det kan finnas över 3 000 stycken i en elbil.

Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.

När min bror för länge sedan gjorde sig redo att lämna föräldrahemmet för att etablera eget boende uppstod frågan om han skulle prenumerera på någon morgontidning. Han var mycket tveksam ty, som han sa, man kunde ju inte vara säker på att det skulle hända något alla dagar och risken var därför att han slängde ut prenumerationspengar i onödan.

Vad min bror inte tänkte på – eller kanske faktiskt hade insett – är att en motsvarighet till Parkinsons lag gäller inom media. Parkinsons lag säger att ”en arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den” (vilket är skälet till att till och med pensionärer kan känna sig jäktade; om man har för lite att göra lär man sig att genomföra arbetsuppgifterna på ett mer tidskrävande sätt). Det är likadant med media. Råder det nyhetsbrist ser man till att älta de få notiser man har så att de fyller ut all tillgänglig tidningsyta och etertid.

Vad som i grunden skiljer den mångårige miljökämpen Björn O. Gillberg, numera metanolföretagare i Värmland, från de vanligast förekommande unga politiskt korrekta miljövännerna, ofta kvinnor inom exempelvis miljö- och centerpartierna, har jag inte undersökt men jag tror att olikheterna beror på att Björn är förnuftig och kan räkna och för det mesta, kanske alltid, hamnar rätt i sina bedömningar.

Jag tror att Sveriges politiker regelmässigt misslyckas med att uppnå sina mål och löften i frågor där det går att mäta måluppfyllelsen. I början av 2016 sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att 80 000 personer skulle utvisas under året. (Det blev lite över 20 000 om man räknar med de 15 000 som återvände frivilligt.) Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige 2020 skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. I själva verket blev Sverige det land i Europa där arbetslösheten ökade allra mest under perioden. Det kan hända att mitt selektivt ondsinta minne bara letar efter misslyckanden men tills detta visas anser jag att mitt minne är i mint condition.