PATRIK ENGELLAU: Omläsningen

En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975. Framtidsoptimism och full sysselsättning rådde, BNP växte med i snitt fem procent om året och när svensken i slutet av denna era blickade ut över landet kunde han se att nästan ingenting, förutom några runstenar och en del hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor, såg ut som förut. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet var nybyggt. Överallt fanns bilar där det förut knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Tittade man inomhus fann man att alla att WC och teve. Folk hade helt enkelt bytt livsstil.

På 1980-talet när jag arbetade på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier oroade sig hela världen för framtiden. Att folk i alla länder i vår kulturkrets tänkte samma tankar var en del av globaliseringen. De oroade sig för den tekniska utvecklingen och för den arbetslöshet som skulle breda ut sig när maskinerna tog över jobben.

Även på Sekretariatet oroade vi oss för den kommande arbetslösheten men kanske ännu mer för växthuseffekten som vi redan då, för mer än fyrtio år sedan, förväntade oss skulle ta kål på det mänskliga samhället som vi kände det. Sol och vind var mänsklighetens enda chans, menade vi.

Jag sa att jag själv inte lyckades oroa mig så mycket för utbredd arbetslöshet ty vi hade ju själva sett under rekordåren att när ett folk bygger om hela sin produktionsapparat och byter livsstil så krävs så mycket arbetsinsatser att man till och med kan behöva importera arbetskraft från Finland, Italien och Grekland.

Då fick en av de smarta sol- och vindarna på Sekretariatet en heureka-idé. ”Ja, men det är ju briljant!” ropade han. Om vi bygger om samhället för att drivas med sol och vind så får vi full sysselsättning på köpet.”

Jag försökte förklara för sol- och vindaren att han tänkte fel ty att folk ansträngde sig under rekordåren berodde på att den nya livsstil som historien presenterade för dem – ”PV, teve och WC” som jag kallat den i ett annat sammanhang – var så oändligt attraktiv att man kunde göra vad som helst för att bli delaktig. ”Fattaru inte”, sa jag, ”att det stenåldersliv du vill erbjuda folk inte alls kommer att locka?”. Det fattade han inte och själv hade jag svårt att förklara det tillräckligt stringent och övertygande. Det bara kändes självklart fel och det har det fortsatt att göra i fyrtio år. Det är först nu med en snabbt frambrytande internationell inflation och hot om elbrist som ett nytt miljöpolitiksrelaterat obehag tornar upp sig inför våra ögon.

Men det hindrar inte att socialdemokrater och miljöpartister sedan årtionden försvurit sig åt myten om det ”gröna folkhemmet”. Om idén uppstod där och då på Sekretariatet för Framtidsstudier vet jag inte. Den är ju inte mer avancerad än att den hade kunnat framspringa ur vilken slumpvis vald hjärna som helst. Men teorin har, oavsett ursprung, haft en enastående, statsfinansierad livskraft så länge den hållit sig på ritbordet.

För tre år sedan skrev jag i min förtvivlan över många välutbildade människors förvillelser en krönika om ett femårigt forskningsprojekt vid Kungliga Tekniska Högskolan där forskare forskat fram hur samhällslivet skulle gestalta sig under sol- och vinddrift.

Projektet var inget lättviktigt litet seminarieuppkast utan en imponerande satsning. Tjugofyra forskare hade medverkat, professorer, docenter, filosofie och teknologie doktorer samt även doktorander. Fem kommuner och en region hade deltagit samt ett statsdepartement, tre statliga myndigheter och ett antal NGOer. Stora statliga pengar hade satsats antingen direkt från miljöforskningsorganisationer som Formas och Mistra eller också indirekt via delvis statligt finansierade organ som Naturskyddsföreningen och Östersjöstiftelsen.

När jag läste projektets slutrapport – vilket var en plågsam men luttrande upplevelse; läs i stället min sammanfattande krönika för att slippa gissla dig själv – förstod jag plötsligt en självklar sak som jag tidigare inte verbaliserat för mig själv. Ett basfaktum är att det sol- och vindbaserade eldrivna samhälle som världens ledande politiker styr oss mot inte har en chans – åtminstone inte på åtskilliga decennier – att skapa livsstilar av den kvalitet och värdighet som människor i västvärlden anser vara deras medfödda rättighet att njuta.

Jag tror inte att detta faktum ännu trängt in i de ledande politikernas medvetanden. Några har säkert begripit men de flesta förstår inte att de tagit fan i båten. De flyr från insikten exempelvis genom att skylla allt ont på Putin. Men verkligheten kryper närmare och en dag kommer de att tvingas välja mellan en av två möjliga strategier.

Den första möjliga strategin är den som de tjugofyra KTH-forskarna valt. Den innebär att glorifiera det stenåldersliv som kommer att erbjudas. Den framtid som framträder i forskarnas scenarier är en sorts nittonhundratjugotal fast med mobiltelefon. Huruvida vattnet räcker till spoltoaletter är oklart. Det fanns trots allt en viss charm med dass på gården. I min barndom besökte jag en stor gård med en åttadassare där gårdens folk kunde sitta och ha sig en trevlig pratstund. I varje fall ska man inte tro att människor i allmänhet kommer att ogilla standardsänkningen, säger forskarna. Forskningen har nämligen kommit fram till att folk uppskattar inskränkningar och försakelser:

Upplevelsen av sådan frivillig nedtrappning av konsumtionen är ofta frihet – de positiva erfarenheterna överväger svårigheterna med att inte tillåtas konsumera… Det svåraste med icke-konsumtionen uppges i första hand vara sociala aspekter, såsom normer kring umgänge och presenter, och inte själva ”förlusten” av att få konsumera… det köpfria livet ses som gott på flera områden. Detta säger något om drömmar om ett enklare och mer resurssnålt liv, som ändå är ett gott, kanske till och med bättre liv än med hög konsumtionsnivå. 

Fattigdom är alltså lycka och frihet. Men hur blir det med hygienen, vägglössen och vaccineringarna? Kommer vi verkligen att gilla att byta till insektsdiet av köttskam?

Den andra möjliga strategin är att göra avkall på miljömålen. Gradvis börjar kloka människor inse att Parisavtalets metoder och mål inte alls bygger på en unik vetenskaplig sanning utan är ett möjligt perspektiv som presenterats av människor och organisationer med ett professionellt egenintresse i den beslutade politiken. Några alternativ till den politiken har inte utvärderats.

Den andra strategin bygger på vad miljökämpen Björn Gillberg kallar ”besinning” och skulle, som han föreslår, kunna inledas med ett moratorium för att skapa en paus för seriöst och vetenskapligt nytänkande inom miljöpolitiken. Den stora frågan är om det finns några politiker som skulle klara en sådan omvändelse.

Patrik Engellau