Gästskribent MAGNUS BREHMER: Vad hände med Valåret 2022?

Sedan jag blev röstberättigad på 1980-talet, har jag aldrig varit med om ett så miserabelt och uselt ”Valår” som 2022.

I en tid av klimatförändringar, krigshot och pandemier, såväl som organiserad brottslighet, bristande ordning, ifrågasatt vård och omsorg samt ett darrande skolsystem, hade man önskat att NÅGON stark ledare, eller NÅGOT förtroendeingivande och visionärt parti, skulle kliva fram och ta position? Att medierna, med sina högteknologiska framsteg, digitaliserade möjligheter till 24/7-rapportering och med bästa möjliga grafiska upplösning, kunde lyfta och utbilda samhället till tidernas bästa valår? Objektiv och saklig rapportering, intelligenta debatter och frågor som tydliggör alternativen för väljarna, rekordhögt valdeltagande och retuscherade regnmoln på valdagen i september. Men icke…

Ibland förs det fram att alla partierna idag är för lika, och har trängt ihop sig i en velighetens och mellanmjölkens mitten? Ett sorts svenskt, dubbelmoraliskt och handlingsförlamat dilemma?

Jag gjorde just både SvD’s och Expressens “Valkompasser”, och fick fram i stort sett identiska resultat. Trots att de representerar två olika mediehus (norska Schibstedts och svenska Bonniers). Jag ligger tydligt på 70-86% hos de fyra partierna längst till höger, och lika tydligt på 11-26% hos de tre partierna längst till vänster.

Noterbart är att Centerpartiet i båda fallen tar ensam position i mitten på nästan exakt 50-52% och därmed bekräftar sin förestående undergång. Det klassiska s.k. ”Varuhussyndromet”, där ambitionen att erbjuda lite av varje till allt och alla, istället innebär att man blir irrelevant och meningslös för varenda en.

Det intressanta är ju att Annie Lööf med anhang inte är i det minsta kontakt med denna DOMUS-väg mot stupet? Hon står envist upp och hävdar att ”de flesta föredrar en breeeed mitten”? Hon påstås ha haft höga skolbetyg, men hur hon får ihop att 7-11% väljarsympatier, där de legat relativt stadigt under lång tid, på något sätt skulle representera en total av ”de flesta”, går mig förbi?

Även om Sverige skulle vara ännu mera fragmenterat, och samtliga andra sju riksdagspartier skulle ligga under 7%, hade påståendet varit direkt falskt! Faktum är att det dessutom tycks finnas tre andra partier som alla lockar 20% eller fler av väljarna. De är alltså i stort sett dubbelt så stora som C var för sig. Eller med andra ord, tillsammans ett statistiskt säkerställt bevis för den direkta motsatsen! ”De absolut flesta”, en klar majoritet och långt över 50%, vill INTE se en breeed mitten-regering.

Men att C är skoldansens minst populära elev, är inte huvudproblemet. Ej heller att vare sig L eller MP ser ut att ens bjudas in. Varför står alla andra och stirrar i sina telefoner istället för att hångla med väljarna? Har vi skapat ett samhälle där vi inte längre vågar kyssas och komma med skamliga förslag? Inget parti har ännu approcherat mig i alla fall.