Jag prenumererar på några mestadels engelskspråkiga tidskrifter som liksom jag själv gör tafatta försök att förstå det omkringliggande samhället så mitt i prick som det bara går. (Nackdelen är bara att det är nästan omöjligt att avbryta en prenumeration när man väl tröttnat på tidningens analyser. Låter man tidningen själv gå och hämta avgiften på ens eget konto så får man skylla sig själv.)

En av dessa är The Spectator som påstås vara den äldsta fortfarande utkommande tidskriften i världen. Den har intellektuella artiklar om allt från kylskåpsmagneter och Lady Chatterleys hemliga psyke till tidevarvets dominerande politiska ideologier bland vilka woke eller den politiska korrektheten har en tills vidare ledande position. Skribenten Roger Kimball har snokat upp en ny benämning för denna filosofi:

Den 12 maj publicerade den kanadensiske evolutionspsykologen Gad Saad en bok med titeln Suicidal Empathy: Dying to be Kind. Det är en smart bok, oerhört relevant för en tid som vår, som är fylld av denna sjuka och självupptagna medkänsla. Dr. Saad har rätt: ”Självmordshotande empati [att man av omtanke om olika offer riskerar sin egen överlevnad; PE:s kommentar] är en civilisatorisk sjukdom som har trängt in i varje vrå av våra liv.”

Jag är inte så säker på att författaren Kimball fördjupar vår förståelse av den moderna politiskt korrekta ideologin, men han påpekar något som en woke-älskande kultur som vår egen ibland glömmer bort att särskilt undersöka, nämligen vem som egentligen har något att vinna på detta politiskfilosofisks sociala experiment:

Dr.  Saads poäng är att ett absolut engagemang för välvilja, likt vägen som är belagd med goda intentioner, vanligtvis leder till ett oönskat mål. Den store engelska 1800-talsessäisten Walter Bagehot underströk poängen när han frågade om mänsklighetens välvilja faktiskt gör mer gott än ont. Det får den som sprider välvilja att må bättre – där jag med ”bättre” menar ”mer självgod och självrättfärdig.” Men det är oklart om välgörenhetsobjekten, välgörenhetens klienter, får det bättre.

Precis så är det med den moderna välfärdsstaten: en strålande inkarnation av den sorts abstrakta välvilja som Gad Saad analyserar. Det spelar ingen roll att välfärdsstaten faktiskt skapar mer av den fattigdom och det beroende som den infördes för att avskaffa – avsikterna bakom den är välvilliga. Vilket är en av anledningarna till att den är så förförisk.

De berusande effekterna av välvilja hjälper också till att förklara varför obunden välvilja är inneboende expansionistisk. Välgörenhetspartiet är alltid partiet för stor regering. Välgörenhetens imperativ står i grunden i motsats till den pragmatism som ligger till grund för lojaliteten till en begränsad regering… Den typen av välvilja låg bakom tragedin med kommunistiskt tyranni. Den politiska korrekthetens framväxt har omfördelat den lusten till en ny rad frågor: inte proletariatet, utan miljön; inte de kämpande massorna, utan ”reproduktiv frihet”, homosexuellas rättigheter, tredje världen, mångfaldsutbildning och ett slut på rasism och främlingsfientlighet.

Allt detta är enligt min mening vederhäftigt och väl uttryckt men det missar hela den politiska korrekthetens historiska betydelse. Woke-ismen är inte bara ett njutningsmedel för fariséer som vill pråla med sin godhet (och i val få folkets inställsamma röster av samma orsak).

I själva verket, tror jag, representerar wokeismen en stor och samhällsdanande historisk epok. Det här är ingen tillfällighet som charleston eller ens fordismen. Det här gäller samhällets grundkonstruktion vilket närmare bestämt betyder vilka samhällsklasser som bestämmer och vad detta får för inflytande på samhällets uppbyggnad.

1600-talets tidiga kapitalism var något helt annat än feodalismen. Härskande skedde enligt nya principer. Wokeismen har introducerat en ny sorts tänkande i det västerländska samhället, kanske inte lika nydanande som upplysningstidens, men märkvärdigt på det sätt att helt nya försörjningsmöjligheter uppfunnits och förfinats. Nya specialiteter har etablerats som förmått slå mynt av mer eller mindre konstruerade svagheter som anses motivera kompensation för den drabbade, till exempel för att hon är kvinna eller har ADHD.

Härmed har det också uppstått en ny härskande klass i form av det numerärt mycket begränsade politikervälde som genom olika slags genom demokratin framförda folkliga krav etablerat sig som samhällets ledande skikt. Storheten i denna samhällsförändring är svår att förneka. Dominerande samhällsgrupperingar skiftar ganska sällan i historien. Det svenska politikerväldet – ett styre inte av folket utan av statligt anställda byråkrater som anses representera folket – har vid det här laget ett sekel på nacken och är fortfarande i färd med att utveckla nya styrformer för riket. Ett intressant exempel på färdriktningen kan vara de nya former av samverkan som utarbetas med det en gång dominerande men nu delvis undanskuffade näringslivet som nu snarast bildat allians med staten för enorma gemensamma projekt, till exempel förvandling av människors hela livsstilar såsom en planerad övergång till eldrift och mer hållbar insektsdiet. Det här är inga småsaker.