Jag blev respektfullt entusiastisk över hur de politiska krafterna i USA – se min krönika igår – använder sitt eget lands historia som argument i den aktuella politiska dagskampen.

Det betyder för det första att det finns åtminstone några politiskt ledande personer som vet tillräckligt om landets förflutna för att tro sig kunna dra slutsatser som är relevanta för dagens politik och för det andra att det finns en publik av röstande medborgare som åtminstone hört talas om George Washington och inbördeskriget och som har en aning om vad sådana begrepp står för.

Trots att två aktuella händelser har så olika emotionell laddning skulle jag säga att de är uttryck för samma globala tendens: Dan Eliassons avgång och Trumpanhängarnas mobbangrepp på den amerikanska kongressen. Den gemensamma globala – eller i varje fall västerländska – tendensen är att den sociala huvudmotsättningen inte längre står mellan arbetare och kapitalister som i det gamla industrisamhället utan i stället mellan en politikerledd elit och en grupp som kanske kallar sig folket men i varje fall känner sig åsidosatt och missunnar eliten dess åtminstone påstådda privilegier.

Den första januari blev skilsmässan mellan EU och Storbritannien i princip klar. Det återstår en del ytterligare överenskommelser men inte på den nivån att det skulle kunna häva äktenskapsskillnaden. Det handlar mest om sådant där som huruvida brittisk polis ska få tillgång till Europols databaser och därmed bättre kontroll på terrorister och andra kriminella (varför Europol inte skulle vilja dela med sig kan jag inte förstå men uppenbarligen har prestigefrågor spelat stor roll i skilsmässoförhandlingarna). En lite större fråga som också återstår är vilka regler som ömsesidigt ska gälla för bolag som tillhandahåller finansiella tjänster, alltså banker med mera. De största engelska finansföretagen har redan förebyggt det värsta krånglet genom att etablera verksamheter inom EU.

När människor ska försöka förstå komplicerade sociala skeenden, till exempel varför coronat skördat så många offer inom äldreomsorgen, brukar de mobilisera sina gamla intellektuella käpphästar för att se vad käpphästarna kan duga till. Så är det även med mig.

En av mina käpphästar för förståelsen av det samtida Sverige och alla dess till synes olösliga utmaningar är tanken att vi lider av för mycket byråkrati. Hela landet är snärjt i ett nät av regler som gör att framför allt den offentliga sektorn bara kan, eller tror att den bara kan, göra som den alltid gjort om det inte kommer nya instruktioner uppifrån.

Västerlandet befinner sig numera i ungefär samma sinnestillstånd som den unga Sovjetunionen för hundra år sedan. Sovjetunionen bildades år 1922 och styrdes av rättrogna, ideologiska entusiaster som var övertygade om att de hade hittat en metod att göra mänskligheten – på kort sikt dock bara den egna nationens folk enligt Stalins princip ”Socialismen i ett land” – lyckligare.

Det finns troligen inget säkrare sätt att bryta ned en människas mentala balans och göra henne vansinnig än att systematiskt förneka vad hon upptäcker med sina sinnen och de slutsatser hon därav förmår dra. Tänk dig att du sitter i en diskussion med ett halvdussin personer som alla, visar det sig, menar att ett plus ett blir tre. Deras fasta övertygelse går inte att rubba. Dårar, tänker du, och går ut för att träffa några vanliga, rättänkande människor varvid det visar sig att alla på samma uppriktiga sätt förklarar att ett plus ett faktiskt blir tre. Det är väl självklart, säger de och ler lite mot varandra som för att beklaga din förstockelse.