PATRIK ENGELLAU: Eliten och folket

Trots att två aktuella händelser har så olika emotionell laddning skulle jag säga att de är uttryck för samma globala tendens: Dan Eliassons avgång och Trumpanhängarnas mobbangrepp på den amerikanska kongressen. Den gemensamma globala – eller i varje fall västerländska – tendensen är att den sociala huvudmotsättningen inte längre står mellan arbetare och kapitalister som i det gamla industrisamhället utan i stället mellan en politikerledd elit och en grupp som kanske kallar sig folket men i varje fall känner sig åsidosatt och missunnar eliten dess åtminstone påstådda privilegier.Sveriges reaktion på Dan Eliassons resa – eller resor – till Kanarieöarna dryper av starka känslor i enlighet med den nya huvudmotsättningen. Vanliga, hederliga, laglydiga, hyggliga människor blir rättmätigt upprörda över vad den glidande, arrogante elittjänstemannen med 160 000 kronor i månadslön tar sig för. Till och med Dagens Nyheters ledarredaktion ställer sig på folkets sida mot överhetsrepresentanten Eliasson som väljer att sluta jobba och ändå får behålla sin glidarlön.

Jag säger inte att folket och Dagens Nyheters ledarredaktion har fel i sin kritik mot Eliasson – jag har själv åtskilliga gånger uttalat mig starkt ifrågasättande om denne flerfaldige generaldirektör – men det är slående, tror jag i alla fall, hur väl metaforen om folket mot eliten kommer till pass och visar sig sitta som en smäck.

Det drama som nu utspelar sig i USA följer ungefär samma underliggande manus även om det beskrivs helt olika beroende på om det är eliten eller det självutnämnda folket som talar. Trumpföljarna betraktar sig själva som representanter för det sanna, frihetsälskande amerikanska folket. När Trump talade om att han skulle ”torrlägga träsket” i Washington och ge sig på ”the deep state” så är det lätt att föreställa sig att hans väljare gottade sig åt tanken att horder av likar till Dan Eliasson skulle buntas ihop och förpassas från maktens centrum och i stället tvingas att arbeta för brödfödan som vanliga, hederliga, frihetsälskande amerikaner.

I det motsatta perspektivet ser samma motsättning naturligtvis helt annorlunda ut. Där förvandlas det sanna, frihetsälskande amerikanska folket till groteska, obildade figurer som målar ansiktet i amerikanska flaggans färger och klär sig i björnskinn dekorerade med kohorn, ”deplorables” helt enkelt, som Hillary Clinton, en erkänd företrädare för den amerikanska eliten, så väl uttryckte sin uppfattning.

Med detta vill jag inte påstå att den ena eller den andra sidan skulle ha rätt i någon högre bemärkelse utan bara att det är så här det ser ut i våra länder. Vilken sida var och en av oss än står på så är det dessa sidor som finns och som utgör basen för den politiska kampen.

Med utgångspunkt i den laguppställningen kan man skildra de senaste månadernas händelser i amerikansk politik. Trump, folkets man, också känd som ett slags Spartacus, terrorist och ledare för upproriska slavar, manar sina sympatisörer till kamp mot förtryckarna, nej, de i demokratisk ordning tillsatta politikerna. Han kunde ha lyckats men genom ett taktiskt felgrepp som allmänt anses bero på dåligt omdöme slutade det med drabbningen på Kapitolium som i ett slag berövade honom det stöd han hade kunnat få. Luften gick ur rörelsen. Det var som i en film när hjälten – eller om det var skurken – i det avgörande slagsmålet tappar sitt svärd och blir försvarslös. Nu går de demokratiska krafterna till motangrepp med våldsam kraft. Imperiet slår tillbaka. Trump och alla hans proselyter blir berövade sina plattformar på internet. De kan inte längre tala till folket. CNN och The New York Times ställer sig emellan.

Efter det här slaget mitt i solar plexus på de upproriska ska Joe Biden försöka åstadkomma försoning. Det kan bli svårt. Troligen måste han ge motståndarna något. Han kan inte krossa dem ty de är för många. Demokraternas försök att få Trump avsatt i förtid är nog ingen väg till försoning.

Patrik Engellau