PATRIK ENGELLAU: Inblick i kulturlivet i Sunne

Vad som i grunden skiljer den mångårige miljökämpen Björn O. Gillberg, numera metanolföretagare i Värmland, från de vanligast förekommande unga politiskt korrekta miljövännerna, ofta kvinnor inom exempelvis miljö- och centerpartierna, har jag inte undersökt men jag tror att olikheterna beror på att Björn är förnuftig och kan räkna och för det mesta, kanske alltid, hamnar rätt i sina bedömningar.

Nu har det uppstått en kulturkamp i Sunne kommun (som beskrivs bakom betalvägg den 26 mars i tidningen Fryksdalsbygden). Du kanske höjer lätt på ögonbrynen och frågar dig vem som bryr sig om vad som händer i Sunne. Men just den här kulturkampen bedrivs över hela världen och troligtvis i de flesta svenska kommuner. ”Varje svensk kommun behöver ett manifest som avspeglar verksamhetens inställning till offentlig konst”, skriver Konstnärernas Riksorganisation. Om du inte hör något från andra kommuner beror det nog på att de saknar lokala varianter av Björn Gillberg som har modet, vettet och engagemanget att göra sak i frågan.

Huvudkontrahentera i Sunnedramat är Björn Gillberg, som driver partiet Hela Sunne, och Kristina Lundberg (c), kommunstyrelsens ordförande. Stridsäpplet är kommunens konstpolitik. Styrelseordförandens förslag till ny konstpolitik går bland annat ut på att ”vid investering i offentlig konst ska jämställdhet, mångfald och etnicitet beaktas så att god balans uppnås”. Det kan låta oförargligt. Styrelseordföranden fick också stöd av ytterligare två centerpartister och en socialdemokrat. Björn Gillberg och en moderat röstade emot.

Det är inte svårt att föreställa sig majoritetens upprörda miner över att någon kunde motsätta sig att ”jämställdhet, mångfald beaktas så att god balans uppnås”. Kristina Lundberg uppfattar nog, kan jag inbilla mig, oppositionens invändningar som ett attentat mot den svenska värdegrunden. Så här argumenterar hon och det känns som om bara självövervinnelse avhåller henne för att anklaga oppositionen för rasism och fascism:

Vårt konstinnehav ska spegla samhället, och i samhället finns det människor av olika kön, etnicitet och andra skillnader. Att vi trycker på att vårt gemensamma konstinnehav ska spegla samhället är vare sig märkligt eller kontroversiellt. Mycket mer kontroversiell är åsikten att vi inte ska arbeta för jämställdhet överallt där vi kan. Det är en spegling av strömningar som sker i samhället just nu. Argumentationen kan låta rimlig, men den bakomliggande agendan är desto mer obehaglig.

Björn Gillberg identifierar den stora svagheten i majoritetens synsätt:

Det är olämpligt att i en konstpolicy slå fast att ”vid investering i offentlig konst ska jämställdhet, mångfald och etnicitet beaktas så att god balans uppnås”. Hur skall god balans uppnås beträffande etnicitet? Ska inköp fördelas på konstnärer efter etnisk bakgrund i proportion till hur stor del av befolkningen som till exempel är av luthersk, judisk eller muslimsk härkomst? Skall hälften av konstinköpen fördelas på män respektive kvinnor? Skall inköpen fördelas på konstnärer i relation till deras och populationens åldersfördelning? Hur stor del av inköpen skall göras från handikappade respektive icke handikappade konstnärer, etc. etc? Det är svårt nog att avgöra vad som är god konst. Att dessutom införa identitetskriterier enligt ovan för konstinköp resulterar i en konstens apartheidpolitik. Aktuell skrivning bör utgå.

Skrivningen pekar på vart identitetspolitiken leder, nämligen till onödigt tjafs och bråk. Ju fler eftersatta grupper som identifieras – samer, kvinnor, muslimer, handikappade, transmän med flera – och alla dessa ska ha någon kompensation – eller, som i Sunnefallet alla dessa identiteter inom konstvärlden ska ha säkerställd likabehandling – så går det inte att komma fram till något som allmänt accepteras som rättvist. Om kommunen ena året köper ett konstverk av en lesbisk och av en representant för ett asiatiskt ursprungsfolk kan då dessa sorters konstnärer inte anlitas av kommunen förrän alla andra identiteter fått sin släng av Sunnes kulturslev?

Komplikationerna kan bli oändliga. Plötsligt kommer någon på att Sunne inte är en tillräckligt stor kulturbidragskrets och att man för rättvisans skull borde se till hela Värmlands län och göra gemensamma identitetsbedömningar. Betänk hur mycket sammanträden, byråkrati och konflikter det kan bli av en sådan sak. Rätt som det är dimper den kanske ned ett regelverk från kulturdepartementet.

Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen. Det gemensamma draget för alla politiskt korrekta idéer är att de för att kunna verkställas kräver nya politiska insatser och mer makt till politiker (och, så småningom, skattehöjningar). Jag tror att detta är syftet med de politiskt korrekta idéerna.

Patrik Engellau