Efter min förra krönika fick jag frågan, varför jag tycker Ulf Kristersson är en politisk lättviktare, vilket inte är helt enkelt att svara på. Han är trots allt Sveriges statsminister och leder en regering med den otacksamma uppgiften att reparera landet, efter många år av (framför allt socialdemokratiskt) vanstyre. Han har en diger politisk meritlista och säger ibland bra saker.

Ändå saknar han den ”tyngd” som kännetecknar starka ledare. Av de partiledare som finns i riksdagen tycker jag Jimmie Åkesson och Ebba Busch i någon mån kommer upp i ”mellanviktsklassen”. De övriga påminner mer om ängsliga tjänstemän, och längre ut på vänsterkanten om influensers på jakt efter bekräftelse.

Det handlar inte bara om personlig karisma, utan om den sällsynta förmågan att lyfta politiken till en nivå där den verkar handla om oss. Margaret Thatcher lyckades rätt bra med det, liksom Olof Palme, Winston Churchill, Ronald Reagan och några till. Vare sig man håller med dem eller inte, fick man intrycket att de talade om riktiga problem, som måste lösas av riktiga människor och att det kostade riktiga pengar.

När Stefan Löfven tittar in i kameran och säger: ”Nu är det allvar! Det här är oacceptabelt! …ser man istället en politiker som försöker ta sig ur en jobbig situation. Lite av samma känsla smyger sig på när Ulf Kristersson rynkar pannan och säger: ”Vi ska genomföra ett paradigmskifte”.

Övriga europeiska länder brottas med liknande problem. Ett ljus i tunneln är att det ”tyngre” ledarskap Västvärlden skulle behöva, ibland dyker upp på den amerikanska kontinenten.

Ta bara en sån som Bukele i El Salvador. När Morgan Johansson stammande förklarar att han ska knäcka gängen, blir det mest kaffe och bullar. När gängens värsta fiende Jan Jönsson släpptes lös, blev det en affischkampanj på Stockholms lokalbussar. Bukele lyckas på någon mandatperiod krossa en gängkultur som var hundra gånger farligare, och utan att förvandla El Salvador till Nazityskland. För det krävs politiker av helt annan virke.

Eller ta Milei i Argentina? Men hjälp av en motorsåg, djupgående kunskap i ekonomi och ett mod som gränsar till galenskap, lyckas han vända Argentinas ekonomi från fritt fall, till den bästa utvecklingen på mer än en generation. Hade Elisabeth Svantesson kunnat åstadkomma något liknande?

Världens aktiebörser stiger eller faller, beroende på vad Donald Trump skriver på X, men vem bryr sig om vad Keir Starmer eller Emmanuel Macron häver ur sig på sociala medier?

När J D Vance talade i München förra året blev det en världshändelse. Talet laddades ner hundratusentals gånger. Knappt någon jag känner har lyssnat igenom ett helt föredrag av Ursula von der Leyen, än mindre kommit ihåg vad hon sagt. Och då talar vi om gräddan i den europeiska makteliten.

Europa har helt enkelt blivit för ”civiliserat”. Allt som luktar auktoritärt ledarskap med folkligt stöd, får varningslamporna att blinka och klassas som fascism. Starka ledare, som får något gjort, hör hemma i primitiva bananrepubliker eller i kretsen runt ”galningen” Trump. Europa är lite ”finare”. Vi föredrar svaga ledare, som visserligen inte förmår vrida skutan åt något speciellt håll men i alla fall är humanister. Vill man vara elak kan man kalla vår hållning för ”humanistisk impotens”. I botten på detta döljer sig inte så lite kulturell högfärd och hybris.

Därför vill jag inte särskilt peka ut Ulf Kristersson. Han är en europeisk politiker i tiden, som antagligen gör så gott han kan. Men den typen av ledarskap han representerar kommer med stor sannolikhet att försvinna. ”Den har blivit vägd på en våg och befunnen för lätt”.

Frågan är vad som kommer istället. Vad kan vi till exempel vänta oss efter valet 2026? Om jag får spekulera fritt tillåter jag mig följande helt orealistiska fantasi:

S-blocket vinner med minsta möjliga marginal. För att slippa kommunisterna måste Magdalena släppa in antisemiter och islamister i regeringen, vilket får C att inte längre stödja S-blocket. Högern å sin sida drabbas av handlingsförlamning, sedan flera ledande moderater förklarat att dom tröttnat på Ulf och politiskt kaos utbryter. Det politiska kaoset varar i månader, ända tills talmannen inte ser någon annan utväg än att erbjuda Jimmie Åkesson chansen att bilda minoritetsregering. Ett surare äpple har det svenska etablissemanget aldrig bitit i.

Jag medger att det låter osannolikt, men den där kramen med Simona kom ju också som en blixt från klar himmel.