Häftiga samhälleliga meningsmotsättningar uppstår ibland även hos vårt fridsamma folk där oinsatta och egentligen ointresserade betraktare som jag själv har svårt att förstå vad parterna egentligen bråkar om. Politiken, där partigängarnas ofta vacklande ställningstaganden – se exempelvis i frågorna om tonårsutvisningarna och barnfängelserna – ger exempel på att människor kan bli rasande på dem som inte bytt uppfattning sedan förra veckan. Men nu har ett vildsint och obegripligt gräl uppstått i cyberspace genom den statliga monopoltevens möjliggörande programverksamhet.

Det handlar om en mångbottnad konflikt på internatskolan Lundsberg som av det statliga tevebolaget har blivit uppmärksammad genom ett antal dokumentärprogram benämnda Arvtagarna. Att det råder konflikt är uppenbart för varje tittare. Föräldrar vars barn blivit dömda och relegerade för pennalism och misshandel gråter ut inför hela folket men vad konflikten handlar om är oklart ty relegeringen har tydligen inte förminskat den straffades entusiasm för skolan. Föräldrarna delar sig i två eller flera fientliga falanger som då och då ändrar uppfattning. Rektorn blir alltför stressad för att våga låta sig intervjuas på televisionen. De statliga dokumentärfilmarna ljuter olja på lågorna genom att anklaga den ena skolgrupperingen efter den andra för att vara anstötligt rik och tillhöra överklassen. Vad detta klander har med saken att göra är svårfattligt eftersom alla eleverna troligen tillhör samma samhällsklass. Det handlar nog mest om att statsteven vill uppvigla lite klasshat hos tittare som inte skickat barnen till den fina skolan.

De olika falangerna på skolan strider på största allvar fast ibland lite fegt i skymundan och då och då genom särskilt modiga ombud som låter sig intervjuas på teve utan att egentligen kunna framlägga övertygande skäl för sina starka åsikter.

Så vad handlar det om? Varför bråkar folk så livligt utan att en samhällsintresserad men sansad tittare lyckas gripas av de intervjuades partiska hänförelse? Ett tips får man av Jan Guillou, känd fiende till internatskolor, som i en intervju påpekar att internatskolan i dess postmoderna skepnad utvecklades i det viktorianska Storbritannien. Och se! Plötsligt erövras tittarens associationer som sätter situationen på kulturkartan. Det engelska samhällets av det sentida Sverige så föraktade institutioner – kolonialismen, känslan av att ha en gudomlig uppgift att både bestjäla och frälsa världen, toleransen av klasskillnaderna, tveksamheten kring föreställningen om allas lika värde och hyllandet av individualismen (landets stora filosof John Stuart Mill sa: ”En stats värde är i längden detsamma som värdet hos de individer som utgör den”) – väller fram ur det undermedvetna och uppväcker hat mot alla som har ambitionen att lära sig bordsskick och hanteringen av kniv och gaffel inklusive kamratuppfostran.

I själva verket, slår det mig när jag ser tevedokumentären och iakttar hur folk tycks hata varandra av kulturella skäl trots att de inte sätter ord på sina motiv, är det moderna Sverige, trots att vi tror oss tillhöra anglosfären, något helt annorlunda. Vi är en kultur som inte liksom engelsmännen uppskattar excentriker och hertigar utan tvärtom känner oss mest hemma hos Vilhelm Moberg och bonden Paavo.

Synen på individen och dess rättigheter utgör, tror jag, grunden för varje civilisation. Ingen annan av mig känd civilisation sätter individen lika högt som anglosfären. Engelsmännen har hyllat individens rättigheter sedan Magna Charta. Överfört till barnens värld omvandlades detta bland annat till internatskolor med kamratuppfostran, företeelser som aldrig fått fäste i vår nordiska civilisation. Att folk på Lundsberg strider mot varandra trots att de alla egentligen är likadana beror på att vi inte uppmärksammar våra respektive civilisationers mandat.

Om man frågar en svensk vilken kultur som är mest främmande för vår så brukar det pekas på klanhierarkier i Mena-området som våra absoluta motsatser. Jag skulle kanske snarare sätta anglosfären på den positionen. Kom ihåg att Sverige för inte så länge sedan kallades ”ett amerikaniserat Östtyskland”.