
Första maj i år hände något konstigt. När statsministern Stefan Löfven försökte höll tal i Malmö blev han avbruten. Det var den islamiske fundamentalisten Jasmin Nur Ismail som ställt sig upp med en megafon och börjat skrika.
Hon var inte ensam. Med sig hade hon en grupp aktivister i iklädda sjalar. Man skulle kunna tro att den arabiska våren hade kommit till Sverige….
När P4 Malmö intervjuade Jasmin, som också var Vänsterpartiets första maj-talare, om varför hon avbröt Löfven sade hon att det var för att regeringen varit tyst om EU-domen om att arbetsgivare får bestämma huruvida man får ha slöja på sig på arbetsplatsen.
I en krönika i Aftonbladet den 21 oktober menar Anders Lindberg att svenska folket vet för lite om islam.
I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#473) pratar jag om den konfliktfyllda relationen mellan islam och väst. Den 7 oktober var det minnesdagen av sjöslaget vid Lepanto den 7 oktober 1571. En allians av kristna stater besegrade där den ottomanska flottan, vilket allvarligt försvagade islams makt på Medelhavet.


Det är på två nivåer politiska partier agerar i kyrkovalet. Först genom att ta fram ett partiets valprogram, därefter genom att välja ut lämpliga kandidater. Valprogrammet är det vanliga partiprogrammet, men tryfferat med något som ska kunna uppfattas som välvilligt religiöst. Det blir alltså ett närodlat kyrkoliv i centerns tappning och ett solidariskt i socialdemokraternas. Sverigedemokraterna kör med tradition och svenskhet. Inget av partierna nämner Jesus vid namn. Det är på sitt sätt uppseendeväckande för den som menar, att Kyrkan är Hans och finns till för att vi skulle komma till tro på just Jesus.

Den svenska polisens svårigheter att uppehålla statens våldsmonopol kan jämföras med situationen i Tyskland, även om det än så länge är betydligt värre i Tyskland.