Det är på två nivåer politiska partier agerar i kyrkovalet. Först genom att ta fram ett partiets valprogram, därefter genom att välja ut lämpliga kandidater. Valprogrammet är det vanliga partiprogrammet, men tryfferat med något som ska kunna uppfattas som välvilligt religiöst. Det blir alltså ett närodlat kyrkoliv i centerns tappning och ett solidariskt i socialdemokraternas. Sverigedemokraterna kör med tradition och svenskhet. Inget av partierna nämner Jesus vid namn. Det är på sitt sätt uppseendeväckande för den som menar, att Kyrkan är Hans och finns till för att vi skulle komma till tro på just Jesus.

Ett par amerikanska religionssociologer analyserade den vanligaste religionsuppfattningen i USA, både bland unga och bland vuxna. De kallar den MTD-religion: Moralistic Therapeutic Deism. Det moralistiska innefattar alla paroller om hur snälla vi måste vara. Det terapeutiska är beskedet att Gud är kärleksfull och god och gillar oss. Deism är tanken att Gud finns men lägger sig inte i. Pröva schemat på partiernas valprogram så ser ni samma religion hos oss och förstår varför de inte säger något om Jesus. Det behövs inte för den religion de torgför. Men det är inte Kyrkans allraheligaste tro utan något annat.

Den som vill kan förstås också pröva MTD-schemat på Svenska kyrkans flöde av twitter eller på Facebookinlägg, på hemsidor och på församlingsblad. Den är lätt att hitta. För de värden MTD-religionen företräder, hade ingen behövt ge sitt liv som martyr, ingen Polykarpos och ingen Lucia. Men vi hade inte haft någon kristen kyrka heller. Kyrkan är ju gemenskap med apostlar, helgon och martyrer tiderna igenom, de som stod för en övertygelse som stack av. Självfallet kan inget sekulärt parti stå för denna radikala tro, dvs vanlig kristendom.

Däremot kan sekulära partier sätta upp lämpliga partiföreträdare på sina listor. Riktigt hur det går till har många inte förstått förrän i denna yttersta tid, när socialdemokraterna i Värmland beslöt att präster inte fick finnas på valbar plats till kyrkomöte och stiftsfullmäktige. Alltså plockades helt sonika två förtroendevalda bort. En kyrkoherde satt inte bara i kyrkomötet utan också i kyrkostyrelsen. Prästerna betraktades som tjänstemän och därmed var det olämpligt att välja dem, tydligen på alla nivåer. Det här är en sekulariserad syn på präster och den avviker från hur Svenska kyrkan uppfattar prästämbetet.

Detta är dock inte det mest uppseendeväckande. Det är insikten att en vanlig valberedning i ett partidistrikt, där ledamöterna alls inte behöver tillhöra Svenska kyrkan, sorterar fram de för partiet lämpliga beslutsfattarna i Svenska kyrkan. I valberedningen kan förstås en ateist, en agnostiker och en muslim vara med för ett politiskt parti ska ha den bredden. Men här fattas de egentliga besluten om vilka valmanskåren har att välja bland i ett kyrkoval, och denna valberedning kan alltså plocka bort olämpliga kyrkokristna — vid behov inte bara präster.

Detta är en absurditet i en kyrka som inte är en statskyrka och det var en absurditet redan på statskyrkotiden. Det finns totalitära sammanhang där denna ordning skulle hälsas med glädje. I vårt samhälle borde den vara en skamlig absurditet. Här borde också den som inte tror på den där Jesus från Nasaret och inte tänker att han har ett ärende till oss genom sin Kyrka ändå kunna tala för att Kyrkan ska få vara Kyrka, med egen identitet och med ett budskap, som både utmanar och inbjuder till tro. Mer INRI, som det stod på korset, än MTD.

Dag Sandahl är präst och docent i Kyrkovetenskap