Hur blev det så att politiska partier tog över beslutsfattandet i Svenska kyrkan?

Majoriteten av biskoparna såg faran komma när alla medborgare måste vara medlemmar i Svenska kyrkan och de motionerade därför i en biskopsmotion i kyrkomötet år 1929 om fritt utträde ur Svenska kyrkan. Tidigare fick den som ville utträda bara göra som om han eller hon inträdde i ett annat kristet samfund. Så blev exempelvis Hjalmar Branting metodist när det begav sig — men han fullföljde inte sitt medlemskap utan kunde fortsatt hävda att han var medlem i Svenska kyrkan och därmed bekläda posten som statsminister.

Denna orimlighet kunde alltså rättas till och mot statskyrklighet formulerades det som kallades folkkyrklighet. Kyrkan är ingen statsfunktion, det var biskoparnas hållning.

Biskop Einar Billing i Västerås stod fram som en av talesmännen och höll ett programmatiskt och långt (s 2-13 i protokollet nr 8) anförande vid kyrkomötet 1929. För Billing fick ingenting försvaga kyrkans ”religiösa karaktär”. Det fanns en fara, menade biskopen, att man har kyrkan kvar men tar ifrån den dess frihet. ”Kyrkan förvandlas helt och hållet till en allmän kulturinstitution.” Biskopen uppfattar tendenser att behandla kyrkan ”som om den vore ett statsorgan” (citaten s 11, kursiv i protokollet).

Tanken att svenska medborgare fritt skulle utträda ur Svenska kyrkan fyllde rektor Carl Ernst Göransson från Kalmar ”med sorg och bävan” (s 20).  Det skulle leda till att folkkyrkan genom detta helt enkelt skulle ”förblöda” (kursiv i protokollet s 21). Rektorn föreställer sig en ström av människor ”som ingen tro ha, och att därigenom skulle uppkomma ett allt större antal hem runt om i landet, där ungdomen finge insupa likgiltighet och förakt för livets högsta värden” (s 22). Det kändes tungt för rektor Göransson.

Annorlunda var det med domprosten Per Söderlind från Härnösands stift. Han såg statens maktfullkomlighet: ”Planer smides att förvandla henne till endast och allenast en statsfunktion — det har yttrats förut av flera talare — till en på andeliv och andekraft alldeles uttömd institution” (s 28). Domprosten lyfte fram grundmotsättningen.

Mot slutet av debatten tog biskop Einar Billing bladet från munnen. Det har varit en underordnad synpunkt att bli kvitt ”sådana element i kyrkan, vilka stå i strid mot henne och vålla allehanda besvär på stämmor och eventuellt också i kyrkoråd o.s.v.”. Biskopen kunde dock tänka sig att en sådan person finns, inte bara som en skugga utan som verklighet och menar att den som hålls kvar med tvång och måste betala kyrkoskatt också kan vilja vara med och besluta i kyrkorådet fast han är emot allt som kan tjäna det kyrkliga arbetet (s 41).

Kyrkomötet beslöt om fritt utträde. Det brydde sig staten alls inte om. Religionsfriheten skulle i Sverige dröja dryga tjugo år. Det betydde att också en ateist som Nancy Eriksson år 1946 kunde väljas in i kyrkomötet. Hon berättar om hur hon mötts av vänlighet i mötet, helt annorlunda än i det politiska livet i hennes parti, men komminister Bo Giertz förfärades när han i tidningen Vår Kyrka rapporterade om hur för första gången i kyrkomötets historia en ledamot bestridit kristendomens värde och låtit förstå att världen kunde klara sig lika bra eller bättre utan kristendom. Bo Giertz ville dock inte kritisera den enskilda ledamoten, det är bara bra att människor uppriktigt säger sin mening:

”Däremot kan det nog riktas en ganska allvarlig kritik mot ett system, som gör det möjligt, att människor som själva inte tro på Kristus och anse kristendomen skadlig, bli satta att bestämma över vår kristna trosbekännelse, vår gudstjänstritual och våra heliga handlingar, och att de få uppdraget

att tillvarata vår svenska kyrkas intressen. Ty det är ju sådant kyrkomötet är till för” (Glimt från kyrkomötet. Vår Kyrka nr 50/1946 s 2).

Så hur är det nu då?

Nu väljs kyrkomötet direkt, biskoparna har inte rösträtt, det finns ingen särskild kvot för präster/teologer, som det fanns i det gamla systemet. Och detta kyrkomöte har egenhändigt tillskansat sig makten att fastställa Svenska kyrkans lära. Så beslöt kyrkomötet 1982 när biskoparna röstade bort sig själva. Några hade vett att reservera sig. När sedan stat och kyrka får nya relationer träder statsmakten in i form av de statssubsidierade politiska partierna. Så går det till. Biskoparna av år 1929 hade förfärats. Folkkyrkotankens fäder stod för en helt annan syn på Svenska kyrkan. Det kan vara bra att veta.

Dag Sandahl
Präst och docent i Kyrkovetenskap