PATRIK ENGELLAU: Folkutbyte

Det finns teorier om att vita människor som sedan länge dominerat i västvärlden är på väg att bytas ut eller ersättas av andra folkslag som kommer invandrande. En hård variant av denna teori presenterades år 2011 av den franske författaren Renaud Camus (bilden) i boken Le Grand Remplacement. Att jag kallar Camus variant för hård beror på att han inte nöjer sig med att konstatera ett möjligt demografiskt faktum, det vill säga att andelen icke-vita ökar över tiden, utan därutöver vill förklara sådana demografiska förändringar, i den mån de kan fastställas statistiskt, med att det ligger en ond vilja bakom i form av styrande eliter i de drabbade länderna som av något skäl gillar invandrare bättre än de gillar ursprungsbefolkningen.

Camus hårda variant måste nog räknas som en konspirationsteori även om det förstås är tänkbart att svenska socialdemokrater särskilt skulle välkomna immigranter eftersom immigranterna har en starkare benägenhet än ursprungsbefolkningen att rösta på det socialdemokratiska partiet. Men bara för att något kan verka logiskt behöver det inte vara sant. Själv tror jag att invandrarna snarare kommer till Sverige för att avnjuta det svenska välfärdssystemet än för förmånen att en gång vart fjärde år få rösta på socialdemokraterna. En del söker sig nog hit även av standardskälet för all migration genom tiderna, nämligen att det nya landet erbjuder bättre möjligheter till personlig utveckling och förkovran än ursprungsländerna.

Oavsett immigrationens orsaker förefaller det otvivelaktigt att den nu i länder som Sverige och USA nått proportioner som gör att man inte saknar skäl att tala om ett faktiskt folkutbyte. Det här borde diskuteras mer noggrant, seriöst och vetenskapligt än vad mig veterligen sker i något av de berörda länderna (jo, både Gunnar Sandelin och Anders Leion har tagit upp frågan på dessa sidor men det är inte tillräckligt). När man betänker de omedelbara problem som immigrationen medfört för Sverige finns det anledning att oroa sig för framtiden. Men man vet aldrig riktigt var historien har sin gång och det går faktiskt att tänka att det hela på sikt reder sig med en mer verklighetsanpassad politik än vad vi hittills sett prov på. Det är enligt min mening alldeles för sent att nu börja diskutera dessa frågor – kanske har vi redan passerat den punkt bortom vilken någon återhämtning ej längre är möjlig – men bättre sent än aldrig. Det kan aldrig skada att börja använda huvudet.

Jag fruktar dock att sådan tillnyktring är omöjlig. Frågan är nämligen tabu. ”Tabu”, säger Wikipedia, ”är något som allmänt uppfattas som antingen mycket förbjudet eller alltför heligt för ’vanliga’ människor att utföra”. Tabu är motsatsen till demokrati och yttrandefrihet. Den som bryter mot ett tabu blir normalt straffad genom mobbning eller annat slags social utfrysning.

Till och med om man kommer i närheten av den tabubelagda frågan startar tabueringens maskineri. Tabut kring begreppet folkutbyte ligger rimligen kring Camus hårda variant, således föreställningen att det finns onda samhälleliga eliter som vill byta ut sina folk. Men hela konceptet är så oberörbart att man inte ens får komma nära utan att riskera straff. Man får inte ens, vilket jag just gjorde, föreslå att själva sakfrågan – i det här fallet befolkningens sammansättning, demografins förändringar samt den sannolika fortsättningen – blir noggrant belyst och diskuterad. Den som gör det bestraffas med epitet som rasist, högerextremist och hatbrottsling. Det är som att bli mordanklagad för att man äger en hushållskniv.

Detta framgår tydligt om man läser The New York Times. Intoleransen mot folk som ställer rimliga och befogade frågor om demografins utveckling har blossat upp i och med att en äkta högerextremist och konspirationsteoretiker av Camus typ genomfört ett blodigt terrordåd i Buffalo, New York, och dödat tio människor.

Den demokratlutande tidningens ledarredaktion hävdar att Camus-teorin har blivit ”alltmer central i det republikanska partiets identitet”. Krönikören Bouie menar att ”republikanska politiker och konservativa mediapersonligheter visserligen inte uppfunnit idén om ’the great replacement’ men gjort den till sin”. Nobelpristagaren i ekonomi Krugman hävdar att det går en tydlig och klar utvecklingslinje mellan ekonomen Laffer, som på 1970-talet blev världsberömd för teorin att staten i vissa lägen kan öka skatteintäkterna genom att sänka skattesatserna, och Buffalomorden. Kongressledamoten Cheney går ännu längre och säger att de ledande republikanerna i representanthuset ”har möjliggjort vit nationalism, vit makt, vit överlägsenhet och anti-semitism… De republikanska ledarna måste avslöja och förkasta såväl dessa idéer som dem som hyser dem”.

Jag var som sagt nyligen på studieresa i USA. Mitt bestående intryck, som jag aldrig tidigare fått i detta fantastiska land, är att amerikanerna numera är ännu tokigare än vi svenskar.

Patrik Engellau