Över en lunch försökte jag övertyga Nils Lundgren om teorin om att välfärdsindustrin är Sveriges dominerande och idéskapande maktfaktor, till exempel att invandringen bara är ett sätt för denna industri att säkerställa en framtida kundkrets.

• Men jag kan lova dig, sa Nils, att den tanken inte dykt upp i en enda socialsekreterares huvud.

Nils har förstås rätt. Här stöter min teori på patrull. Men ändå inte. Så här tror jag.

För det första vet en organisation alltid vad som är bra för den utan att detta behöver utredas. Den anslagsfinansierade organisationens mest grundläggande instinkt är att vilja växa. Tillväxt leder till fler tjänster, fler avancemangsmöjligheter, större trygghet för de anställa och högre löner för cheferna, fler internationella konferenser och tusen andra större eller mindre fördelar. Om detta är alla som jobbar där helt medvetna utan att det behöver uttalas. Det är inte ens en konspiration; det är bara sunt förnuft.

När en sådan organisation eller system av organisationer, till exempel en välfärdsindustri i vardande, stöter på en idé gör den som alla andra levande organismer som finner något nytt: de petar, vänder och vrider, undersöker och sniffar på den för att veta om den är användbar, till exempel om den går att äta eller om den kanske bringar andra fördelar.

När de hjälpande klasserna hör idéer som ”folk är svaga” och ”det är fel att ställa krav på folk” så känner deras instinkter att de stött på något matnyttigt. Svaga människor är välfärdsindustrins klienter. Fler svaga människor betyder tillväxt för välfärdsindustrin. Genom att inte ställa krav på folk skapar man fler svaga människor.

Sedan står det inte långt på förrän välfärdsindustrin av egenintresse själv börjar artikulera dessa tankegångar. Ju större och starkare industrin blir, desto mer genomslag får dess synsätt i samhällets attityder. Idag har det gått så långt att välfärdsindustrins ideologi är samhällets dominerande ideologi.

En närbesläktad idé som också faller välfärdsindustrin i smaken är tanken att kollektivet har ett ansvar för de svaga människorna. Välfärdsindustrin är nämligen kollektivets förlängda arm. Att kollektivet tar ökat ansvar betyder att välfärdsindustrin måste ha mer resurser. Om man jobbar inom välfärdsindustrin gillar man per automatik och utan avancerad instruktion tanken att samhället har en moralisk plikt att ta ansvar. Ju mer medborgarna i allmänhet känner sig moraliskt förpliktigade att ta ansvar för andra människor, desto säkrare garanteras välfärdsindustrins tillväxtbehov. Den förstatligade människokärleken är välfärdsindustrins livsluft.

Det behövs inte mycket idéglidning för att samhällsideologin i allmänhet ska börja tolka kollektivets ansvar som något som gäller inte bara nationens egna medborgare, utan även andra människor. Genom en sådan knappt märkbar omtolkning börjar välfärdsindustrins globalisering.

Inget kommer plötsligt. Välfärdsindustrins globalisering började försiktigt och trevande. År 1952 bildades Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden. Sedan bestämdes att det svenska biståndet skulle uppgå till en procent av BNP, ett mål som uppnåddes 1975.

Numera, i och med att världens nödlidande inte längde nöjer sig med att Sverige skickar pengar till dem, utan bestämt sig för att komma hit och hämta pengarna, vilket skett under detta årtusende, har de ekonomiska begränsningarna sprängt alla ramar. Enprocentmålet gick all världens väg utan att riksdagen fattade vad som hände. Närmare bestämt såg den inte förändringen komma.

Vad relationerna med hitflyttade utomeuropéer kostar det svenska folkhushållet är oklart. Så länge enprocentmålet utgjorde ett tillförlitligt mått kostade biståndet ungefär 60 miljarder kronor om året. Men sedan den storskaliga invandringen kom igång och välfärdssystemet fullt ut ställdes till invandrarnas förfogande har det blivit svårare att räkna. Hur man än googlar, grokkar, gptar eller claudar så får man inget svar. Jag misstänker att samma intressenter som inte såg det komma ej heller vill veta vad det kostar.

Eller så har jag fel. Kanske har den lyckliga dag kommit när invandringsprojektet tvärtemot alla förväntningar plötsligt visat sig lönsamt och således är till nytta även för reguljära, svenskfödda skattebetalare.

Om det vore så hade jag förväntat mig att den oväntade nyheten med full kraft hade basunerats ut i tevekanalerna. Men så sker inte. Det väcker min förundran. Man får vända sig till den artificiella intelligensen i sitt sökande efter pålitliga fakta.

Min försiktige AI-vän Claude.com drar följande slutsatser:

Så om man försöker sammanfatta forskningsläget 2025–2026 ganska neutralt:

• Flyktinginvandring till Sverige har sannolikt varit en nettokostnad för staten.
• Arbetskraftsinvandring har sannolikt varit en nettovinst.
• För invandringen totalt finns ingen helt etablerad exakt siffra, men seriösa uppskattningar har ofta legat någonstans från några tiotals miljarder kronor netto per år upp till omkring 100 miljarder, beroende på metod och definition.

Detta är enligt mitt förmenande sensationellt. Invandringen skulle alltså gå med svarta siffor, plus på sista raden! Men varför skryter inte politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med sådana oväntade framgångar? Varför gratulerar inte Migrationsverket sig självt i helsidesannonser för att det – närapå i alla fall – gjort invandrarna lönsamma?

Förklaringen kan vara att hela den byråkratapparat som administrerar flyktingar och andra invandrare gripits av panik. Om det ska fortsätta att gå så här bra hotas komplexets framtid.

Jag vet vad jag pratar om ty jag har känt motsvarande ångest spira i mitt eget bröst. Det var under min egen framgångsrika karriär som biståndsbyråkrat. Då kunde det hända under seriösa idéseminarier om verkets och branschens framtid att någon bekymmerslös och oförtänksam medarbetare, ofta någon byråsekreterare i lönegrad BESTA 154, bröt ut i fantasier om hur det hela skulle kunna sluta. Tänk bara, kunde en sådan otränad ämbetsman utbrista, när vartenda u-land plötsligt kan stå på sina egna ben! Förstår ni? Då kan vi ju lägga ned hela myndigheten inklusive befolkningsbyrån, undervisningsbyrån och personalavdelningen!

Jag minns det som igår, det behövdes bara att entusiasten stillade sig ett ögonblick och blickade ut över raderna av skräckslagna kollegor, nollställda, nervösa ansikten och huvuden som greppades av svettiga händer och utstötte förtvivlade ljud med tanke på sina egna villalån.

Men generaldirektören hade inte blivit generaldirektör om det inte varit för hans omvittnade förmåga att återge personalen dess kurage i prövningens tid. Nu ska du inte skrämma dina kollegor, sa han godmodigt till den oaktsamme byråsekreteraren. Visst ska man tänka utanför lådan, hö hö hö, men det får vara med måtta. Och det kan jag lova dig efter mina tjugofem år i branschen att risken för att någon störande utveckling startar under min ledning, den kan du glömma bort.