Politik är i grunden en kamp om principer. Den som inte driver sina principer hela vägen har i praktiken redan förlorat dem. Precis som i simningen, där man måste trycka på ända “in i kaklet”; gäller samma logik i idéernas värld. Den som bromsar halvvägs förlorar både loppet och trovärdigheten.

Det är avgörande att skilja mellan kompromisslöshet i demokrati och kompromisslöshet i diktatur. I en demokrati är kompromisslöshet en öppen arena där idéer möts i fri tävlan: varje princip får kliva fram i ljuset och prövas av väljarna. I totalitära system däremot är kompromisslöshet som en mur som stänger ute alla andra röster, där bara en enda princip tillåts finnas. Skillnaden är fundamental. Att stå fast vid sina principer är inte extremism — det är själva fundamentet för frihet.

Vänstern har länge förstått värdet av att driva sina idéer fullt ut. Även när förslagen är radikala eller groteska, backar de inte. Resultatet blir att mitten successivt förskjuts mot deras håll. De får respekt för att de uppfattas som konsekventa, trots att majoriteten inte håller med dem i sakfrågorna. Det är själva kompromisslösheten som ger dem styrka.

Borgerliga partier har ofta gjort motsatsen. Av rädsla för att framstå som intoleranta eller extrema har de kompromissat bort sina principer. Denna försiktighet har kostat dem initiativet i debatten. När man inte vågar stå fast, blir man uppfattad som vacklande. Och i politik är vacklan detsamma som svaghet.

Miljörörelsen är ett tydligt exempel på hur kompromisslöshet används som vapen. Genom att driva även de mest radikala idéerna fullt ut, skapar de en psykologisk asymmetri. Motståndarna blir rädda för att framstå som “klimatförnekare” och vågar därför inte utmana på allvar. Kommunismen har historiskt använt samma logik: kompromisslöshet som strategi för att vinna respekt och flytta debatten.

Donald Trump visar världen vad det innebär att stå upp för principer. Hans kompromisslösa linje i frågor som valsäkerhet och “America First” gör att hans anhängare uppfattar honom som autentisk. Självklart kritiseras han hårt i medierna, eftersom de flesta stora plattformar lutar åt vänster. Men för hans anhängare blir kritiken snarare ett bevis på att han vågar stå fast, även när det kostar.

Det blev särskilt tydligt i de två viktigaste primärvalen där Thomas Massie och John Cornyn fick ge sig eftertryckligt.. Massie, som länge stått för en libertariansk hållning, kunde inte matcha Trumps kompromisslösa budskap om valsäkerhet och nationell styrka. Cornyn, en etablerad senator med starkt fäste i Texas, förlorade sitt primärval därför att han uppfattades som en del av den gamla ordningen som kompromissade för mycket. I båda fallen belönade väljarna den som stod fast vid sina principer och straffade den som kompromissade.

Det finns också en sida som bygger på sunda förnuftets principer. Dessa är inte ideologiska experiment, utan grundläggande regler för ett fritt samhälle. Rättssäkerhet: alla ska behandlas lika inför lagen. Valsäkerhet: val måste vara fria, rättvisa och transparenta. Yttrandefrihet: människor måste kunna uttrycka sina åsikter utan rädsla. Ansvar: politiker ska stå för sina beslut och inte gömma sig bakom kompromisser. Dessa principer kan inte kompromissas bort. Gör man det, undermineras själva demokratins fundament.

Det avgörande är att vanligt folk börjar förstå denna logik. När principer drivs hela vägen blir de tydliga och väljarna får ett klart val. När de urvattnas försvinner själva kärnan. På sikt kan detta innebära att fler ställer upp på sunda förnuftets sida — eftersom även den bygger på principer som inte får avvikas från.

Politik är inte bara förhandlingar. Det är en kamp om principer. Den som vågar driva sina principer “in i kaklet” visar styrka och konsekvens. Den som kompromissar om principerna har redan förlorat. Om vi vill ha en debatt som bygger på sunda förnuftets grund, måste vi förstå att även dessa principer är kompromisslösa.”

Olle Reimers ar tidigare ledamot av Sveriges Advokatsamfund och bankman. Han ar bosatt i Bangkok, Thailand.