JAN-OLOF SANDGREN: Demokratins undergång 

Platon, Patrik Engellau och flera andra kloka debattörer brukar tala om att varje samhällssystem har en utmätt tid. Att hävda att just vår typ av demokrati skulle utgöra ett undantag vore lika förmätet som att utropa ett tusenårsrike, eller påstå att vi äntligen nått fram till ”historiens slut”. 

Enligt Engellau lever det nuvarande politikerväldet på övertid och borde enligt historiens pendel när som helst tappa greppet (om de inte redan har gjort det). En intressant fråga är hur ett dylikt systemskifte skulle gå till. Hur märker medborgarna att en befintlig maktstruktur gått under och ersatts av en annan? 

Ibland är förändringen uppenbar. Som när det karolinska enväldet kollapsade, efter att Karl XII fått en kula i huvudet (även om det tog ett tag för den nya makteliten att formera sig). Eller när revolutionen 1917 inför världens blickar satte punkt för det ryska kejsardömet. 

Andra gånger kommer skiftet mera smygande. Som när den svenska monarkin övergick från kungadöme av Guds nåde, till symbolisk institution utan makt. Sista spiken i kungamaktens kista tror jag slogs in när man 1975 tog bort möjligheten att ”gå till kungs” för att ansöka om nåd. Men fortfarande stipulerar grundlagen att kung Carl XVI Gustav är Sveriges statschef, och Magdalena Andersson blott en underhuggare som administrerar den verkställande makten. 

Jag gissar att den svenska demokratins svanesång mera kommer att likna monarkins gradvisa upplösning, än ryska revolutionen. 

Låt säga att FN (med planetens bästa för ögonen) bestämmer sig för att inrätta en covid/klimatdiktatur i Sverige. Det skulle förstås komma i konflikt med det rådande systemet, där folkvalda politiker har konstitutionell rätt att efter eget tycke utforma politiken. Rent praktiskt skulle det kräva en grundlagsändring – till exempel att monarkin avskaffas och Magdalena Andersson upphöjs till statschef, samtidigt som den verkställande makten anförtros en internationell expertpanel nominerad av FN. I denna expertpanel kunde ju även ingå tidigare representanter för politikerväldet, som nu får ökat handlingsutrymme då man inte längre behöver ta hänsyn till tillfälliga opinioner.   

Men det finns en hake. Diktatorer som övertar makten brukar behöva en kraftfull våldsapparat, av det enkla skälet att människor sällan frivilligt uppger sin frihet. FN har varken någon invasionsarmé, någon kärnvapenarsenal eller (vad man vet) några massförstörelsevapen. Så vad är förutsättningarna för att man ska lyckas? 

Kanske större än man tror. Världen producerar idag vapen för uppskattningsvis tvåtusen miljarder dollar per år, alltså en betydande del av våra skattemedel. Ändå är vapenarsenalens främsta uppgift inte att döda så många som möjligt, utan att få människor att känna sig hotade. De vapen som fungerar bäst är faktiskt dom som är så avskräckande att dom aldrig behöver användas. 

FN:s affärsidé (om man kan tala om affärsidé i det här fallet) är i så fall lysande. Utan att spendera en enda krona på vapen, lyckas man producera en hotbild som är så övertygande att den får världens rustningsindustri att blekna. Idag är antagligen fler svenskar rädda för klimatförändringar än för kärnvapen. Fler känner sig hotade av koldioxid i atmosfären, influensavirus och havsnivåhöjningar än av Putins bomber. Vapenindustrin framstår i sammanhanget som hopplöst ineffektiv och omodern. 

Det enda gemene man behöver göra för att undgå detta covid/klimat-Armageddon skulle vara att följa direktiven från FN, acceptera några ändringar i grundlagen och avstå från att gå till valurnorna vart fjärde år. 

Andra möjliga undergångsscenarion för den svenska demokratin är att Putin faktiskt invaderar, att Morgan Johansson utropar sig till Stormuftin av Sverige, eller att en helt ny och otippad folkrörelse ser dagens ljus. 

Jan-Olof Sandgren