PATRIK ENGELLAU: Mångkultur för åttatusenetthundrafyrtioförsta gången

Jag har alltid tyckt instinktivt illa om begreppet mångkultur eller rättare sagt föreställningen att mångkultur är något eftersträvansvärt. Jag googlade på ”Engellau mångkultur” och fick 8 140 träffar vilket en kort stund fick mig att tro att jag har åtskilligt att säga i frågan. Men jag lugnade mig strax vid insikten att det troligen stod samma sak i alla inläggen.

Mångkulturen lagstadgades i Sverige genom den av riksdagen enhälligt antagna regeringspropositionen 1975:26 som bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda och att invandrare som inte vill anpassa sig till den svenska kulturen ska kunna få statsbidrag för att i stället odla sin från hemlandet medförda kultur.

Fortfarande 1975 var Sverige ett kulturellt homogent samhälle. Få svenskar hade någon seriös erfarenhet av andra kulturer. En del svenskar hade varit på charterresa till Spanien och lärt sig att beställa öl på spanska. Jag tror det var detsamma med riksdagsledamöterna även om en del av dessa kanske kunde försöka sätta sig in i främmande seder och tänkesätt med hjälp av en stapplande engelska. Det här gav upphov till två olika men ibland sammanfallande attityder hos svenskar.

Det första var romantiseringen av de invandrade kulturerna, framför allt om de inte tillhörde den västerländska kulturkretsen. Ett typexempel var Mona Sahlins uttalande till en grupp turkar år 2002:

Många svenskar är så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Den andra attityden var så självklar att den aldrig behövde uttalas, nämligen att svenskheten med tiden skulle övervinna allt. När invandrarna – kanske efter någon tid med kulturstöd från svenska staten – blev varma i kläderna skulle de fullt ut anamma de svenska sederna och av egen vilja assimilera sig. Inget annat var tänkbart. Miljöpartiets Åsa Romson sa ungefär att den som åker tunnelbana på något vis blir svensk till själen. Föreställningen om en fortsatt samexistens mellan olika kulturer, det vill säga att en del invandrare för evigt skulle tacka nej till det svenska välfärdssystemets största triumfer såsom värdegrunden, förbudet mot aga, skolan, barnkonventionen, kvinnans lika rättigheter, yttrandefriheten och kanske till och med personnumret, den tanken kunde inte uppstå eftersom den var så uppenbart onaturlig. Kunde någon vettig människa betvivla den svenska kulturens, den humanitära stormaktens, inneboende överlägsenhet?

På senare år har det visat sig att muslimer kan det. Följande färska rubriker kommer upp när jag googlar på ”muslimer protesterar”: Muslimer protesterade mot yttrandefriheten, Hatkampanjer mot socialen, Omhändertagna barn ledde till protester och hot mot Sverige, Startskottet för stormen mot socialtjänsten, Våldsbejakande islamister driver en hatkampanj mot Sverige plus ytterligare några miljoner träffar på samma tema.

Några artiklar i Dagens Nyheter förkroppsligar det officiella Sveriges förvånade och kränkta attityd när representanter för en annan kultur beslutsamt tackar nej till vad Sverige har att erbjuda. Det handlar om två familjer med sju barn som vägrar att ta barnen till kommunens skola, som inte släpper in socialens utsända medarbetare i sitt hus, som kanske – kanske! – har en oregistrerad tvååring hemma som aldrig fått träffa barnavårdscentralen eller tandvården och som enligt Förvaltningsrätten ”är helt utelämnad till sina föräldrar om hon existerar” (som om inte alla tvååringar brukar vara utelämnade till sina föräldrar), som tackar nej till svensk skolpedagogik och tycker att det räcker att pappan läser med barnen i ”lagboken, Bibeln och Koranen”. Detta är DN:s enda antydan om att det handlar om en muslimsk familj. När tidningen följande dag tar upp ärendet läser pappan i stället ur ”bibeln och den svenska grundlagen”.

Tackar familjen även nej till sedvanliga bidrag? Det framgång inte men det antyds att pappan blivit rik på ”spel” vilket kan tyda på att familjerna inte kan få eller ens vill ha olika sociala bidrag. ”Spelet” visar sig enligt rykten vara fotboll som pappan spelat professionellt i Mellanöstern under ett antal år.

Dagens Nyheters ångest avspeglar mångkulturmålets grundproblem. Å ena sidan framställs de välfärdsvägrande familjerna som orimliga i sin osvenska sturskhet:

När poliserna anländer till gården har minst en vuxen låst in sig och flickan på boningshusets övervåning. En man möter upp de första poliserna redan vid grinden.

Han säger: ”Hit men inte längre”, enligt polisens promemoria.

En stund senare uppstår tumult på gården. Flera vuxna protesterar, och ifrågasätter polisens agerande.

Patrullerna ber om förstärkning. ”Det börjar bli stökigt på platsen”, rapporterar de till ledningscentralen. Fler polisbilar anländer.

En man försöker skalla en polis, och blir snart nedlagd på marken. Han sparkar och kränger med kroppen på altangolvet.

Å andra sidan tycker tidningen att myndigheterna är mesiga som inte sätter hårt mot hårt när välfärdsrebellerna tredskas. Barnen:

har levt avskärmade från samhället under flera år, trots att myndigheterna uppmärksammats om deras situation, visar DN:s granskning. Vid minst fem tillfällen har kommunens socialtjänst fått information om misstänkta omsorgsbrister…

Klockan närmar sig åtta, en onsdagsmorgon i början av mars 2022. Tio polispatruller, inklusive insatsstyrkan, gör sig redo att inleda insatsen på gården. Tre små barn ska omhändertas, enligt domen i förvaltningsrätten. Ett av dem är flickebarnet som ”inte existerar”.

Poliserna kommer för sent.

”Bom på adressen”, konstaterar de i sin händelserapport.

Familjen är inte längre kvar på gården.

Familjen har gått under jorden för att slippa barnavårdscentralen och den svenska skolan. Sedan händer ingenting. Det råder stillestånd i kampen mellan välfärdsstaten och rebellerna.

Det har gått nästan femtio år sedan mångkulturpropositionen. Den då allmänna svenska föreställningen att alla invandrare såklart skulle välja att bli svenskar håller numera på att bryta samman. Muslimer verkar inte vilja anpassa sig och det är troligen bara utsikten att få bidrag som håller dem på mattan. När det går bra för dem och de ”får råd”, som familjerna i berättelsen, blir de inte, som man skulle kunna tro, lättare att ha att göra med för det officiella Sverige utan tvärtom mer självsäkert ohörsamma.

Varken den svenska eller den muslimska kulturen har någonsin varit något annat än en dominerande kultur. Det visar sig vara ett äkta problem i bemärkelsen att det inte försvinner av att sopas under mattan. Det sämsta förhållningssättet till konflikten är antagligen Dagens Nyheters nämligen att medvetet, troligen för att inte kränka en invandrare, ge läsarna så lite och så motsägelsefull information att de måste gissa för att i bästa fall begripa. Om DN i den första artikeln inte omnämnt pappans Koranläsning hade jag inte kommit lösningen på spåret. Det var väl därför DN tog bort referensen till Koranen i sin andra artikel. För en journalist räknas det som lögn att undanhålla relevant information.

Patrik Engellau