Gästskribent SVEN ROBACH: Bidrag, bidrag, bidrag 

Hur får man pengar? Under min uppväxt fanns bara ett svar på den frågan: arbeta! Det var ingen som sa ”spela på lotto”, ”hoppas på ett arv”, ”begå brott” eller “sätt dig på gatan och tigg”. Det enda och ständigt upprepade svaret från föräldrar, vänner, släktingar, politiker och massmedia var:”skaffa dig ett arbete”.  

Att någon skulle har sagt att jag skulle gå till socialen och kvittera ut bidrag fanns inte på kartan. Så det stora och allt överskuggande livsprojektet handlade om att på bästa sätt förbereda sig för att skaffa sig ett arbete. Det var det enda godtagbara sättet att få tillgång till pengar. 

I debattprogrammet ”Sverige möts” på onsdagskvällen diskuterades flyktingpolitiken och integrationen. Många av deltagarna var överens om att framförallt två saker behövs för att utrikes födda skall bli ”integrerade”: att tala svenska och att ha ett arbete. Centerpartiets Martin Ådal gjorde ett stort nummer av att många utrikes födda minsann arbetar, inte minst på Wasabröd. (Som ligger när Filipstad, där debattprogrammet spelades in.) Hans retorik tystnade dock när en skylt visade att endast 27 procent av utrikes födda är självförsörjande.  

Av alla olika aspekter som diskuterades under programmet var det dock endast en enda försiktigt framförd kommentar av moderaternas Maria Malmer Stenegard som kom i närheten av problemets kärna: en utrikes född kvinna som sökte arbete kom fram till att hon inte skulle få en enda krona extra genom att arbeta jämfört med de bidrag hon får genom att inte arbeta. ”Det måsta löna sig att arbeta” avslutade Stenegard.  

Det märkliga var att inte en enda av de många debattörerna hade en endaste kommentar om detta. Ämnet möttes av kompakt tystnad. Vilket är ganska fantastiskt, men ändå oerhört talande. Hela denna debattpanel av professorer, politiker, företagare och utrikes födda visar sig totalt oförstående inför problemets kärna. En tydlig uppvisning av den förvirring och tankeförlamning som råder i Sverige när det gäller frågan om hur utrikes födda ska komma i arbete. 

Men Sverige och svenska regeringar har genom sin egen politik effektivt eliminerat incitamenten för invandrare att skaffa sig arbete. Varför skulle de söka arbete när de får pengar ändå? Varför lägga ner tid och kraft på att utbilda sig och skaffa arbete om pengarna trillar in på kontot ändå, utan att jag behöver lyfta mer än bankomatkortet? Så kan kanske de 73 procent som inte är självförsörjande resonera.  

Och vem kan klandra dem? Det är ju Sverige som bjuder på pengarna och varför skulle man inte ta emot det som bjuds? Det som däremot är ytterlig förvånande, för att inte säga löjeväckande, är att ett debattprogram med kvalificerade deltagare inte (med ett undantag) förmår identifiera det enkla sambandet: Den som får pengar till skänks saknar incitament att arbeta. 

Det budskap som jag och många med mig mötte under ungdomen om att pengar får man genom att arbeta tycks vara helt bortglömt. Ändå borde den psykologiska mekanismen vara lätt att begripa. Fullt arbetsföra människor som kommer till Sverige bör på sin höjd kunna lyfta bidrag under en tidsbegränsad etableringsfas. Därefter måste de förväntas försörja sig själva. Fortsatta bidrag därutöver kommer att undanröja incitamenten till arbete. Att Sverige har ca 700 000 individer som lever på bidrag är ett resultat av en missriktad, och på sikt för alla parter destruktiv, bidragsförsörjning. Så länge bidragen forsätter att betalas ut kan debattörer diskutera sig gula och blå om hur man får utrikes födda i arbete. Ingenting kommer att förändras om inte bidragen stoppas. 

Sverige har dock försatt sig i en utomordentligt svår sits genom att under decennier vänja hundratusentals utrikes födda vid ymniga bidrag. Hur ska man kunna dra in på dessa förmåner som invandrare vant sig vid? Den regering som börjar skära ner bidrag kan förvänta sig ramaskri inte bara från bidragstagarna utan från hela vänsteretablissemanget inklusive massmedia. 

Det borde åtminstone tekniskt vara ganska enkelt att genomföra en bidragsreform för nytillkommande: från och med nu gäller nya regler för nya invandrare. Även en sådan åtgärd torde dock möta massivt motstånd från alla jämlikhetsivrare. 

Därför kommer det nog tyvärr att bli mer eller mindre omöjligt att låta invandrare möta samma verklighet som jag och många med mig mötte: ”vill du ha pengar måste du arbeta!” Svenska skattebetalare kommer nog tyvärr att även i fortsättningen tvingas lyssna på Magdalena Andersson varje år plädera för ”mera pengar till välfärden”. Allt medan debattörerna fortsätter att spekulera om alla möjliga och omöjliga metoder att sätta utrikes födda i arbete utom just det enda recept som har en chans att fungera.  

Sven Robach är en pensionerad civilekonom som jobbat med kreditgivning och rådgivning till små och medelstora företag. Varit anställd inom såväl statlig förvaltning som i privata företag. Men blivit alltmer frustrerad över vad som upplevs som den negativa samhällsutvecklingen i Sverige.