PATRIK ENGELLAU: Och sedan då?

Jag vet inte så mycket mer än andra men jag är bra på att fantisera. Det känns som dags att börja fantisera om hur freden efter Ukrainakriget kan gestalta sig.

Så här i efterhand – kan vi låtsas – så var utgången klar ganska tidigt. Det började visserligen som en batalj mellan två länder – Ryssland och Ukraina – men blev snabbt till ett krig mellan Ryssland och västvärlden. Det hade Putin förutsagt redan före invasionen av Ukraina. Det är inte Ukraina vi slåss emot, sa han, utan USA. Han kunde lika gärna ha sagt Nato eller just västvärlden.

Till en början trodde västvärlden att kriget var förlorat och erbjöd Zelenskyi evakuering till ett säkert land men han svarade hjältemodigt att han behövde vapen, inte transport ut ur landet. Där vände det.

Ukrainarna bestämde sig för att de faktiskt kunde vinna kriget. Hur sådana mentala metamorfoser inträffar vet ingen. De framträder som någon sorts magi som i lyckliga fall växer till säkerhet genom sina egna, överraskande framgångar. Det händer att otippade hockeylag vinner cupen. Gradvis började de två andra kontrahenterna – Ryssland och västvärlden – till sin bestörtning respektive belåtna förvåning vänja sig vid tanken att väst, som inte riktigt deltog i kriget men gärna såg Ryssland förintas, skulle vinna.

Motgångarna hopade sig över ryssarna medan den västerländska hyllningskören till det modiga Ukraina ljöd allt starkare. Det var som om världsanden gjort västvärlden till sin gunstling och Ukraina till sitt verktyg och skrivit ett nytt uppseendeväckande historiemanus där ukrainarna mot all förmodan sänkte robotkryssaren Moskva, världen enades om att kora Ukraina till vinnare i Mellot innan den ens hört låten och Nato fick dela ut kölappar till nya länder som ville ansöka om medlemskap. Allt detta fick en förödande effekt på ryssarnas humör. Världen hade ställt sig på västs sida. Majoriteten av världens folk i Afrika, Asien och Latinamerika höll sig tills vidare passiva i avvaktan på att utfallet av kampen skulle bli så tydligt att de riskfritt kunde ta ställning.

När Ryssland imploderade insåg alla att det självklara hade förverkligats. Hur hade västerlandet kunnat tro något annat än att det själv skulle vinna? Bara västerlandet har och utvecklar kunskap och ekonomi, bara västerlandet kan uppfinna och inrätta demokrati och respekt för enskilda människor, bara västerlandet har förmågan att ägna sig åt självkritik (vilket ibland degenererar till frätande självtvivel). Räkna BNP per capita, räkna nobelprisen, hitta på något sätt att mäta samhällenas grad av civilisation inklusive artighet mot kvinnor och tolerans för homosexuella, på varenda punkt så kommer du att finna att västerlandet ligger i topp. Om du hittar något enstaka undantag så beror det på att landet i fråga hittat olja, inte på att det slutat stena otrogna hustrur.

Men det blir ingen blomstertid på jorden bara för att västerlandet med Ukraina som verkställande ombud vinner kriget. Andra utmanare än Ryssland lurar i vassen, i första hand Kina. Men det största hindret för de lysande möjligheter att förvandla jorden till det lyckorike som västerlandets framgångar ställer i utsikt är dess egna tillkortakommanden eller, närmare bestämt, demokratins medfödda bombbälte.

Fröet till demokratins och därmed frihetens och därmed alla västerländska framgångars undergång beskrevs först och bäst av fransmannen Tocqueville som i början av 1800-talet reste till USA för att studera demokratin. Han drog bland annat slutsatsen att framväxten av ett despotiskt politikervälde ligger i demokratins gener:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Det förefaller mig oundvikligt att ett segerrusigt västerland representerat av exempelvis Nato, EU, FN och några av de ledande länderna kommer att förvandla sig till en sådan oerhörd, internationell förmyndarmakt som med tiden och med åtminstone förment goda avsikter kommer att kväsa de friheter som gjort västerlandet till en sådan succé.