PATRIK ENGELLAU: Att skapa en medelklass

Till min häpnad och glädje har partiledare i Almedalen hållit entusiastiska tal om medelklassen. ”I den här valrörelsen så kommer vi osökt tala mycket om medelklassen”, sa liberalen Johan Pehrson och det har han kanske rätt i även om jag aldrig såg det komma. Desto bättre att det kom.

Det nya är att partiledarna, kanske särskilt Busch och Pehrson, genom att tala vackert om medelklassen lyfter in något av en ny samhällssyn i den politiska diskursen. Detta bör bejakas och välkomnas av alla oss som bekymrat oss att svensk politik under så lång tid – femtio år? – i stort sett försummat de lärdomar som ett noggrant studium medelklassens natur och bidrag till samhällets förkovran kan ge.

Men det är på just den här punkten som jag i enlighet med min skeptiska natur tror mig ha anledning att vara misstänksam. En politik som bestämmer sig för att gå medelklassens ärenden är nämligen motsatsen till den politik som hittills förts. Den överhängande risken är att politikerna egentligen inte vill ändra någonting utan bara vill stämpla ett nytt modeuttryck – ”medelklass” – på det de gjort och är programmerade att fortsätta göra.

Som vanligt sitter djävulen i detaljerna. Den som lyssnar på Johan Pehrsons tal kan gripas av det smekande blomsterspråkets alla insmickrande formuleringar – han vill att Sverige ska bli ”friare och tryggare”, han gillar inte det extrema utan vill ha ”både marknadsekonomi och socialt ansvar”, han tycker att ”fler kanske ska kunna äga sitt eget boende” – men (kombinerade med utfästelser om skattesänkningar) så följer de vanliga löftena om nya sociala insatser som kommer att kräva mer betalt från den strävsamma medelklassen: ”Liberalerna vill ge elever som behöver hjälp extra stöd för att klara målen. Och just därför har vi i dag föreslagit att det ska investeras 2,5 miljarder i fler speciallärare”, ”Fler behöriga lärare i utsatta skolor. Fler elever ska få tidigt stöd. Och alla klassrum ska vara trygga klassrum”.

Johan Pehrson står ärligt och uppriktigt för allt som av gällande tidsanda anses bra. Om han upptäcker att medelklassen är en bra grej så finns inga hinder att lägga in några paket medelklass i den stora jultomtesäcken. Han resonerar som om ”medelklass” vore en sorts bidrag som delades ut av staten och borde fördelas generösare av de sociala myndigheterna: ”medelklassen ska vara öppen för fler. För fler måste få tillträde till den breda medelklassen”.

För mig är detta uppochnervända världen. En medelklassare skapas inte av staten och är inte en funktion av promemorior, propositioner, regelverk och myndigheter. Den strävsamma, plikttrogna, ansvarskännande medelklassaren är tvärtom den statsbärande medborgaren, samhällets ryggrad, den som personifierar demokratin. I en demokrati är han inte politikernas verktyg utan deras uppdragsgivare.

Det råder en maktkamp mellan medelklassen och politikerväldet om vem som är den rättmätige förvaltaren av staten, om det är alla de som med sina ansträngningar försörjer staten eller de som kontrollerar staten och därmed alla dess maktmedel. Den maktkampen sker i det tysta eftersom politikernas övermakt är så bedövande och medelklassen på det hela saknar röst i de valda församlingarna, i media och i det officiella samtalet. Visst är medelklassen närvarande i Almedalen men inte i huvudsak som objekt för politikernas funderingar utan som den som i egenskap av hotellägare, servitör av rosévin, ljudtekniker, taxichaufför, läkare och så vidare gör det möjligt att evenemanget över huvud taget kan fungera. Medelklassen kan klara sig utan politikerväldet men inte tvärtom.

Patrik Engellau