För många kändes det som en vitamininjektion när moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna nyligen la fram ett eget, gemensamt budgetförslag. Händelsen var inspirerande på flera sätt. Först var det förstås signalvärdet av att dessa partier kunde samla sig till något samfällt. Det gick en stöt av förvåning genom nationen. Plötsligt bangade inte ens moderaterna för att uppträda tillsammans med sverigedemokraterna.

Men något skumt måste det väl vara, sa sig en och annan skeptiker, när den så kallade borgerligheten (minus centern) förenar sig med sverigedemokraterna som de fram till för några månader sedan lovade att inte ta i med en tång? Har ny forskning kommit fram till att sverigedemokraterna innerst inne inte är hitlerister?

Jo, det är de, där finns ett säkert bevis som består i att liberalerna inte vill vara med i en budgetallians. Liberalerna är det mest ideologiska av alla partier och därför det parti som sargas värst av striderna mellan Sveriges två starkaste ideologier, dels den dominerande, statsunderstödda politiska korrektheten, dels det sämre organiserade och tystlåtnare men mer allmänt förekommande sunda förnuftet. PK-liberalerna larmar värre än någonsin om att sverigedemokraterna fortsatt är hitlerister i själen vilket gör moderaternas och kristdemokraternas mod att ändå bilda front med detta parti framstår som desto mer överväldigande. Liberalernas avståndstagande blir liksom intyget på att den nya alliansen är något att ta på allvar.

De som tillämpar den normala höger/vänster-analysen på svensk politik – och det verkar vara en majoritet åtminstone bland dem som yttrar sig i media – verkar för det mesta komma fram till att högertrion inger hopp om förnyelse av svensk politik men att detta hopp försvagas av att vänsterliberalerna svajar så betänkligt att hela partier riskerar att åka ut ur riksdagen och därmed besegla ett fortsatt regeringsinnehav för socialdemokraterna. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket, höhöhö.

Överkurs är att ta reda på vilka skillnader som finns mellan socialdemokraternas och högertrions budgetförslag. Svenska Dagbladet antyder att det är stora saker: ”Regeringens budgetförslag innehåller ett reformutrymme på maffiga 74 miljarder för 2022. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna lägger nu fram en alternativ version med ändringar på totalt 20 av de 74 miljarderna.”

Vad får man då för dessa tjugo omallockerade miljarder? Man får lite mer jobbskatteavdrag, utrotad livmoderhalscancer, höjt bostadstillägg med 200 kronor i månaden för ensamstående pensionärer, 50 miljoner kronor om året till Skolinspektionen för noggrannare skolgranskning, uppfångning och lagring av två miljoner ton koldioxid om året.

Underligt nog har ingen av kommentatorerna, inte jag heller, hånskrattat åt dessa förslag. Det beror på att vi betraktar politiken som en dragkamp där ett lag drar åt vänster och ett åt höger och det handlar om att förflytta en markerande ullsnodd på repet någon centimeter åt det ena eller det andra hållet. Att kommentera politik är att hålla koll på ullsnoddens obetydliga förflyttningar.

Ty allt är så på förhand definierat att man bara med mikroskop kan läsa in något dramatiskt i skeendena. Högertrion har tänkt sig att omdestinera 20 miljarder i den socialdemokratiska budgeten. Statens utgifter beräknas uppgå till 1 204 miljarder kronor nästa år. 20 miljarder är 1,7 procent av hela kakan. En omställning på 1,7 procent av en budget är så liten att den inte märks i verkligheten utan bara kan ha som syfte att ge falska intryck av att stora saker är i görningen.

Min slutsats är att skillnaderna mellan vänstern och högern är praktiskt taget försumbara. Politiker må kallas vänster eller höger men framför allt är de medlemmar av det i Sverige härskande politikerväldet.