PATRIK ENGELLAU: Extra Ecclesiam nulla salus

Av skäl som jag återkommer till är det nuvarande svenska politiska tänkandet så förvirrat att man måste gå tillbaka till de enklaste och mest uppenbara fundamenta för att förstå något. Till exempel skriver kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed en debattartikel i Svenska Dagbladet där han påpekar att svenska arbetsgivare, såväl näringslivet som den offentliga sektorn, inte kan hitta tillräckligt med kompetent arbetskraft samtidigt som arbetslösheten ligger på ”fortsatt höga nivåer”. En paradox, kan man tycka.

Hur tänker då kristdemokraterna? De tänker som alla de andra partierna, nämligen att det framträdande samhällsproblemet med att folk är arbetslösa i stället för att jobba a) kan lösas av politikerna samt b) endast kan lösas av politikerna. (Tankefiguren påminner om vad kyrkan hittade på i sin ungdom århundradena efter Jesu död. Den menade att det var den själv, inte Gud, som var allsmäktig och formulerade därför slagordet Extra Ecclesiam nulla salus, Utanför kyrkan ingen frälsning. Jag påpekar detta för att understryka politikerväldets religiösa karaktär.)

Generöst nog är jag villig att slå politikerväldets främsta ideologer som Forssmed, Dadgostar och Andersson genom att mobilisera deras egna auktoriteter mot deras egna läror. De främsta verkligt stora auktoriteterna som uttalat sig i arbetsmarknadsfrågor är aposteln Paulus (bilden) samt Vladimir I. Lenin.

I 2 Thessalonikerbrevet med början i 3:7 framför Paulus sin egen samt Herrens syn just på Forssmeds dilemma:

Ni vet ju själva att ni bör leva på samma sätt som vi gjorde. Vi levde inget oordnat liv när vi var hos er, och vi levde aldrig på någon annans bekostnad, utan betalade allting själva. Vi kämpade och slet och arbetade dag och natt för att inte bli till någon börda för någon av er. Det hade inte varit fel av oss att be er om hjälp, men vi ville ge er ett exempel att följa.

När vi var hos er gav vi er följande regel: ”Den som inte vill arbeta ska heller inte äta.” Men nu har vi hört att det finns sådana bland er som lever ett oordnat liv. De arbetar inte utan sysslar med helt andra saker. På uppdrag av Herren Jesus Kristus befaller och förmanar vi därför dessa människor att arbeta i lugn och stillhet, så att de kan försörja sig själva. Och ni övriga, syskon, tröttna aldrig på att göra det som är rätt.

Den springande punkten är alltså att den som inte vill arbeta inte heller ska äta. Socialisten Lenin instämde i Pauli filosofi till den grad att tesen redovisas i hans bok Staten och revolutionen och skrevs in i den sovjetiska regeringsformen från år 1936, paragraf 18. Själv menar jag att budet om att den som inte arbetar inte heller ska äta är arbetslinjen i dess ursprungliga formulering. Dadgostar och Andersson måste rimligtvis hålla med.

Men tolkningen av arbetslinjens innebörd har gradvis förvanskats i och med att Forssmed och hans kollegor tagit ansvaret för allting. Nu är det inte längre den enskilde som bestämmer om han ska arbeta eller svälta utan politikerna som i stället har utvecklat en alternativ levnadsregel:

Den som inte arbetar men får bidrag och därför kan äta ska erbjudas statliga lönesubventioner upp till den punkt där han väljer att ta ett jobb som han kan få.

Kristdemokraterna anför ett antal konkreta förslag varigenom de skulle vilja förverkliga sina principer. (Kristdemokraterna är inte värre än något annat parti men de råkar ha skrivit en debattartikel som visar hur de resonerar för att slippa tillämpa apostelns och socialistchefens grundprincip. Att folk äter är startpunkten; uppgiften är att sedan få iväg dem till ett arbete.)

Dubbelt jobbskatteavdrag… som gör det mer lönsamt att gå från bidrag och ersättningar till jobb. (Det vill säga ytterligare statliga subventioner tills arbetslusten sätter in.) En flyttpeng för personer i försörjningsstöd och a-kassa, så att drivkrafterna stärks att flytta dit jobben finns. (Man måste muta folk med särskilda bidrag så de väljer att ta sig till existerande jobb.) Fritt skolval inom kommunal vuxenutbildning så att utbildningsplatser kan sökas i en annan del av landet. (Antagligen måste kommunen ordna boende i den andra delen av landet.) Därför vill vi förlänga rätten att arbeta till 75 års ålder. (Det vill säga att tvinga arbetsgivaren att försörja den anställde tio år efter normal pensionsålder.) Examensbonus för personer som tar ut akademisk examen senast det år de fyller 25. (Extrapengar för den student som inte latar sig under universitetsstudierna.) Eftersom arbetsgivarna inte törs ta arbetsgivaransvaret för personer som ”står längre från arbetsmarknaden” ska bemanningsföretag bära arbetsgivaransvaret. (Det gör de förstås inte gratis utan här måste nya statliga anslag med tillhörande regelverk och byråkratier troligen inrättas.)

Kristdemokraterna ”står redo med en reformagenda som inte bara förbättrar situationen för företagen, välfärden och den arbetslöse, utan som stärker svensk ekonomi långsiktigt”. Fan tro´t. Snarare tvärtom. Politikerna borde lyssna mer på Paulus.

Problem som orsakats av för mycket bidrag kan inte lösas med mer bidrag.

Patrik Engellau