BITTE ASSARMO: Socialdemokraterna har förändrat Sverige till oigenkännlighet

För ett par veckor sedan firade min son sin 34-årsdag. Eftersom han är tursam nog att fylla år mitt i kräftans tid så brukar vi också fira med ett överdådigt kräftkalas, vilket är bland det bästa både han och resten av familjen vet, och i vanlig ordning blev det en mycket trevlig kväll. Ändå kan jag inte låta bli att känna lite vemod. Inte för att sonen är vuxen, utan för att samhället har förändrats på ett så obegripligt destruktivt sätt sedan den där augustilördagen då han först såg dagens ljus.

Sådana som jag, som saknar det gamla Sverige, anklagas ofta för att tycka att ”allt var bättre förr”, ungefär som om vi längtar tillbaka till nödåren på 1800-talet. Det är illvilligt struntprat, serverat av bland andra förre statsministern Stefan Löfven, och syftet är att misstänkliggöra varje människa som har synpunkter på de senaste decenniernas politik.

Det betyder inte att allt var så himla fantastiskt när jag växte upp på 1960-talet, eller i slutet av 1980-talet, när jag var småbarnsmamma. Det förekom givetvis våld och annan kriminalitet även då, men inte i samma utsträckning och inte på samma sätt. Framför allt var våldet inte på långa vägar så grovt. Om någon försökte rycka väskan av en äldre dam kunde hederligt folk jaga upp kräket och ta tillbaka väskan utan att riskera att bli knivhuggen eller skjuten.

En annan viktig skillnad var att man på den tiden kunde ringa polisen och lita på att de skulle komma. Det var inte tal om några silkesvantar eller någon kamratlig dialog mellan polis och bus. Visserligen hade redan då den vänstersinnade journalistkåren börjat vurma för brottslingar, men den synen hade ännu inte börjat sprida sig till myndigheterna. Vi medborgare kunde lita på att polisen fanns där när vi behövde deras hjälp, att de stod på vår sida, och det är klart att det skapade ett godare samhälle.

Den typ av våld vi ser i samhället idag har huvudsakligen sitt ursprung i länder och regioner med stark våldskultur. Klanvåld från främmande kulturer har fått fäste och religiösa fanatiker har fått fritt utrymme att ta över kontrollera hela stadsdelar. Det kan räcka med att du tittar på en människa på fel sätt på för att du ska riskera att bli dödad. Skjutningar, sprängningar, stenkastning och upplopp är vardagsmat och polisen avvaktar hellre på behörigt avstånd än ingriper.

Det är alltså oerhört mycket som blivit oerhört mycket sämre. Och det gäller inte bara kriminaliteten – det gäller många bitar av det samhälle som byggdes upp av hårt arbetande och ansvarstagande svenskar. Folk dör i väntan på operation, eftersom vårdköerna är så långa. Människor nekas sjukpenning – en försäkring de betalar skatt för att kunna ta del av – trots att de är allvarligt sjuka. Listan kan göras oändligt mycket längre.

När Magdalena Andersson tidigare i år basunerade ut att hon vill att Sverige ska bli mer som Sverige häpnade jag över hennes fräckhet. Hur har människan mage? Det är hon och hennes parti som skapat det tillstånd som idag sliter sönder vårt samhälle. Hon kan prata om Sverigedemokraterna så mycket hon orkar, men Jimmie Åkesson var inte ens född när hennes parti bestämde att Sverige skulle bli en mångkulturell zon där svenska värderingar sattes på undantag.

Nu, när det har visat sig att beslutet var katastrofalt, lägger chefen fru Andersson över ansvaret på oss andra, inklusive det hon kallar civilsamhället. Det är du och jag det. Du och jag ska ta ansvar för något vi överhuvudtaget aldrig gett politikerna mandat att genomföra. Som skattebetalare kommer vi att få fortsätta betala för Socialdemokraternas felsteg och vanstyre, tills vi är så nertyngda att vi inte längre orkar. Vad som händer när kassakon gått i sin är det uppenbarligen ingen politiker som reflekterat över.

Det är självklart att samhällen utvecklas. Att traditioner förnyas och förändras, att somligt försvinner och somligt kommer till. Inte ens min mest nostalgiska sida skulle vilja byta ut dagens teknik mot den jag växte upp med, när jag satt och skrev mina första texter på en gammal Halda och använde tipp-ex för att få ordning på skrivfelen. Dator fick jag inte råd att köpa förrän i början av 2000-talet, och det är svårt att beskriva vilken skillnad det har gjort för möjligheten att arbeta. Men ändå… det var något som gjorde livet mer kvalitativt, trevligare och tryggare så sent som i slutet av 1980-talet. Känslan av att vi alla på något sätt hörde ihop och delade ett kulturarv.

Idag påstår den samlade statsmakten gärna att vi alltid haft det så som vi har det nu. Alternativt menar de att den här utvecklingen på något sätt varit oundviklig och är helt naturlig. Båda delarna är ren och skär lögn. Och jag skäms inte för att jag saknar det trygga Sverige där skjutningar var lika sällsynta som vita älgar, och där en väskryckning kunde orsaka tidningsrubriker.

Bild: Skärmdump från TV 4, korankravallerna påsken 2022

Bitte Assarmo