PATRIK ENGELLAU: Politiska förslag

För lite mer än trettio år startade jag och förre generaldirektören i dåvarande Riksrevisionsverket G. Rune Berggren, som nyligen fått sparken av Olof Palme för att han inte var tillräckligt lydig, en tanke- och handlingssmedja som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden. Syftet var att göra djärvare och mer genomarbetade offentliga utredningar än vad staten och partierna förmår. När partierna till exempel presenterade lösa idéskisser om ett friskolesystem hade vi en färdig instruktionsbok om hur en kommun kunde införa ett sådant system (vilket vi också hjälpte till att göra i Sveriges första och stilbildande friskolekommun, Vaxholm).

Det som kanske förvånade mig mest var att de politiska partierna aldrig gjorde något liknande. Man hade exempelvis kunnat förvänta sig att ett oppositionsparti som hoppades ta över regeringsmakten efter nästa val noggrant och detaljerat skulle förbereda sig genom att tänka igenom varje aspekt av de reformer som de önskade genomföra sedan de fått makten. Men det gjorde de inte. Inget parti gjorde det. När jag frågade varför sa de alltid att de först behövde inta regeringen för att få tillgång till kanslihusets utredningsresurser.

Det var bara trams. Rune och jag hade visat att några få personer förstärkta med sakkunniga kunde göra helt användbara regeringsplaner. I själva verket hade inget parti då och ej heller nu något färdigt regeringsprogram på något enda område – om man med färdigt program menar en text som tydligt instruerar exempelvis nästa utbildningsminister vad hon ska göra när hon börjar det nya jobbet på måndag.

Jag vet fortfarande inte vad denna senfärdighet beror på. En tilltänkt borgerlig finansminister sa mig en gång att hans parti inte vågade ha ett färdigt skatteprogram för då skulle oppositionen använda programmet som vapen i valkampen. Bättre då inte säga något säkert så man kunde förneka och ta tillbaka. Eller också ingår det bara inte i den svenska politiska kulturen att framstående politiker ska göra det jobbiga förberedelsearbetet för regeringsjobbet. Hade det handlat om VM i skidskytte så hade de aldrig gått på träningen.

I valet lovade några partier storslagna bränsleprissänkningar på fem till tio kronor per liter vid pump. Efter valet blev det annat ljud i skällan. Då skulle prissänkningen per liter vi pump blir ungefär 25 öre, ungefär en trettiondedel av det utlovade, vilket skulle kosta staten 6,7 miljarder kronor. Det ursprungliga vallöftet skulle därför kosta staten runt 200 miljarder kronor att infria. Det är fyra procent av BNP eller runt 15 procent av statens inkomster. Ingen seriös politiker som kan räkna skulle komma med ett sådant vallöfte. Därför togs det tillbaka med allvarlig prestigeförlust för löftespolitikerna.

Det blir ännu tokigare när man läser Svenska Dagbladets alternativa  redogörelse den 27 november för bränslelöftets sammanbrott. Då visar det sig att det intresse som i verkligheten stoppade den utlovade prissänkningen var den kanske mest otippade aktören av alla, nämligen bränsleföretagens bransch- och lobbyorganisation Drivkraft Sverige med företag som Preem och Circle K som medlemmar och Fredrik Reinfeldt som ordförande. Hur kunde det gå till?

Bränsleföretagen oroar sig inte för att de skulle få mindre betalt för själva bränslet utan för att reduktionsplikten, det vill säga tvånget att blanda in dyra men påstått klimatsmarta biodrivmedel i bensinen och dieseln, skulle reduceras. Det visar sig att en del bränsleföretag, till exempel Neste och St1, har varit företagsamma nog att själva börja producera biodrivmedel. Och alla de andra har sytt upp underleverantörer på långa kontrakt och skulle sitta med stora lager av dyra och osäljbara biobränslen om tvånget mot svenska trafikanter upphävdes.

Dessutom finns den ständige jokern i leken, nämligen EU, som också har krav på reduktionsplikt. EU:s krav ligger under det svenska men, säger Reinfeldts lobbyorganisation, detta krav kommer inom kort att öka till hittills okänd nivå så om Sverige sänker den svenska reduktionsplikten idag kan vi bli tvungna att höja den i morgon när EU bestämt sig. Och då ser regeringen ännu tafattare ut.

Denna berättelse är enligt min uppfattning bara ett exempel på den allmänna sjuka som jag beskrev inledningsvis, det vill säga att de svenska politiker inte orkar förbereda sig för regeringsuppdraget. Men det förefaller vara värre än så. Det är inte bara blivande ministrar som inte förbereder sig utan även före detta ministrar som inte kommer i tid med sitt lobbyinguppdrag.

SvD skriver att branschorganisationens chef först på valdagen ”vet vad hon måste göra”, nämligen ta kontakt med de fyra blivande regeringspartierna. Är det möjligt att lobbyingchefen och hennes ordförande Reinfeldt först då begrep att de skulle framföra sina synpunkter? Hade de inte hört löftena om sänkta bränslepriser? Begrep de inte att en ny regering skulle hamna i en genant konflikt mellan prissänkningslöften till väljarna och sina naturliga ambitioner att vara tillmötesgående mot en viktig bransch?

Eller var det så självklart för Reinfeldt och lobbyingföretaget att den nya regeringen skulle svika väljarna när branschen ställde sina krav att de inte ens behövde avisera regeringen om sina önskemål i förväg?

Patrik Engellau