BIRGITTA SPARF: Sverige – möjligheternas land

Har man invandrat till Sverige, eller har föräldrar som gjort det, kan ens lycka vara gjord. Man har tusen och en möjligheter att göra karriär på sin hudfärg. Förutsatt att den inte är av samma kulör som svenskarnas. Alltså vit.

Man kan få hur många statliga och kommunala bidrag som helst för att oavbrutet hävda att Sverige är rasistiskt. Vilket förutsätter att man själv är fullblodsrasist, vilket hela affärsidén bygger på.

Vi svenskar har aldrig brytt oss om hudfärg. Vi går efter beteende och prestation. Men nu har vi fått lära oss att eftersom vi är vita så är vi rasister. Jag kan ta Kitimbwa Sabuni som fullgott exempel.

Han är svart, och så gravt diskriminerad att han tvingats bli svensk organisationsutvecklare och samhällsdebattör, känd som talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén. (Wikipedia)

Han lever tryggt och gott på skattemedel genom att förklara för oss svenska och invandrade skattebetalare, som försörjer honom, hur rasistiska vi är. Håller vi inte med så blir detta ett ytterligare bevis för Sabuni på vilka kryptorasister vi i själva verket är.

Sveriges befolkning är vit, alltså är den rasistisk. Bara det faktum att den svenska befolkningen inte ser ut som den i Sabunis hemort Bujumbura i Burundi bär syn för sägen. Här i Sverige har han ett stort och viktigt arbete att utföra för att ändra på detta.

Afrikanernas andel av den svenska befolkningen är i skrivande stund cirka 1,8 procent. Men trots att afrikaner numera utgör cirka 60 procent av reklamen för svenska företag, skolor och institutioner, så att vi svenskar ska förstå att Sverige egentligen är afrikanskt, så är Sabuni inte nöjd.

Han blir nog aldrig nöjd. Inte förrän Sverige förvandlats till ett nytt Burundi.

Birgitta Sparf