Är berättelsen om brasklappen tillräckligt förenlig med värdegrunden för att kunna accepteras i den svenska skolan? Antagligen inte. Därför förklarar jag historien. Biskopen Hans Brask var med på 1517 års riksdag som skulle bestämma om den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas. Brask kände grupptrycket och vågade inte annat än rösta för avsättning. Men han fruktade att han för detta skulle bli utrensad av danskarna vid något framtida tillfälle, ett tillfälle som faktiskt kom vid Stockholms blodbad. Brask var feg men inte rådlös så han skrev en lapp om att han varit ”nödd och tvungen” att rösta på detta vis. Sedan gömde han lappen i ett vaxsigill (hur det nu går till) vilket räddade honom vid blodbadet.

Nästan varenda text jag skriver känns som en brasklapp. Jag vill göra klart för eftervärlden att allt dumt som sker i vår tid i varje fall inte är mitt fel. Och på något kusligt sätt känns det som om dumheterna bara fördjupas enligt principen att om man gör något som inte fungerar så är den rätta lösningen att göra samma sak igen fast i större skala. Just idag tänker jag på klimatpolitiken. Se gärna intervjun med den världsberömda klimatforskaren Dr Judith Curry som DGS publicerade häromdagen. Det är väl använda 36 minuter av ditt liv.

Curry intar samma position som alltfler – känns det som – framstående klimatforskare gör nu för tiden. De säger att jo, det har blivit någon grad varmare sedan förindustriell tid och jo, det kan ha med människans utsläpp att göra och ytterligare jo, värmen kan stiga ytterligare någon grad under resten av detta sekel om människans utsläpp av växthusgaser fortsätter i samma takt som nu. Men detta behöver inte var någon kris. Rädslan för extrema väderhändelser är grovt överdriven, säger Curry, utom möjligheten att havet kanske stiger, något som holländarna under hundratals år visat världen hur man kan hantera genom att bygga vallar mot vattnet.

Curry är lite märkvärdig som klimatforskare ty hon inser att frågan inte bara, eller ens i huvudsak, har med fysik, meteorologi, oceanografi och andra naturvetenskaper att göra utan att den framför allt är ett socialt faktum. Den första rejäla internationella apparat som inrättades för att hantera miljöfrågor var United Nations Environment Programme. Detta skedde i samband med den Big Bang-liknande skapelseakt som inträffade vid Stockholmkonferensen om miljön 1972. Precis som när jorden skapades var allt en hopkramad sörja som fick plats i ett nötskal. Sedan dess har miljöfrågan expanderat med näranog ljusets hastighet och sålunda blivit ett eget universum, en värld med jättebyråkratier som hela tiden kräver ökade anslag eftersom sådan expansion är anslagsfinansierade apparaters innersta drivkraft. Curry påpekar att när hela denna världscirkus drog igång så fanns ingen särskild oro för global uppvärmning. Många fruktade vid det laget snarare för global nedkylning. Men under åttiotalet och nittiotalet började de olika maskinerierna kugga i varandra och dra åt samma håll och det formades ett internationellt prästerskap av miljöfunktionärer i såväl globala som nationella statliga organisationer som nästan uteslutande var statligt finansierade. Föreställningen om en kommande uppvärmning som skulle hota mänsklighetens överlevnad blev dessa sammansvetsade gruppers livsfilosofi och ekonomiska fundament. För hela denna jätteapparat är tesen om den globala uppvärmningen av sådan avgörande betydelse att apparatens funktionärer kunde säga samma sak om uppvärmningen som cyniska präster på 1700-talet kunde säga om Gud, nämligen att Han är så viktig att vi hade tvingats uppfinna Honom om Han inte fanns.

På senare år har detta klimatuniversum, genom kosmiska krafter som Einstein säkert hade kunnat förklara med en bra ekvation om han varit kvar, lyckats suga till sig en del ledarfigurer inom det internationella privata näringslivet. (Man skulle nog kunna mäta de stora företagsledarnas intresse genom att räkna antalet privata jetplan vid olika COP-möten. Vid Sharm el-Sheikh nu senast fanns enligt osäkra uppgifter 400 stycken.)

Näringslivet, särskilt de globala bolagen, borde enligt gängse teori inte vara intresserade av sådana vittgående och ofta oskickligt genomförda ingrepp i marknadskrafternas fria spel som den planekonomiska klimatpolitiken representerar. Men tillräckligt många stora företag visar intresse för att gängse teori kan behöva modifieras. Såklart att en del tar sina Learjets till klimatmötena för att få frottera sig med all världens förstasidesfigurer, kanske till och med Greta. Företagsledare är inte fria från fåfänga. Men detta är ingen utmaning mot gängse teori. Det kan också hända att en del svärmiskt lagda företagsanställda på allvar gripits av klimatångest, men det är inte heller något som tvingar samhällsvetare att ifrågasätta sin världsuppfattning.

Men när ”Wallenbergsfärens starke man Jacob Wallenberg”, som Aftonbladet häromdagen skrev, ”nyligen i en intervju i Sveriges radio sade att han för sin del, som företagsledare, tänker fortsätta att förhålla sig till de svenska miljömålen, bland annat att sänka utsläppen av växthusgaser från inrikes transporter kraftigt under en 20-årsperiod”, då kan det vara dags för samhällsvetare att ta fram Sherlock Holmes-pipan och börja tänka. 

Jag har inte tänkt färdigt men jag har två kommentarer. För det första är det bara en mycket liten andel av företagsledarna som ingår i Learjet-klubben. Från normala företagare, nationens ryggrad, kommer helt andra ljud. De är snarast skräckslagna inför utsikten att politiker med sin besatthet över klimatet ska ta död på förutsättningarna att driva företag i länder som Sverige.

Den andra kommentaren är att alla företag, vad deras ägare än säger om marknadernas och företagarnas frihet i sina högtidstal, vill ha trygghet och beskydd, särskilt i orostider. Nu är det orostider och det är inte konstigt om företag kastar längtansfulla blickar på statens trygga famn särskilt om man som Volvo tagit risken att lova att alla bilar som bolaget säljer ska vara elektriska om sju år. Då får statens elektrifieringsstrategi inte fallera. Då får man ställa upp för Greta och Extinction Rebellion. Och politikerna talar hellre med Volvo (på bilden VD:n Jim Rowan) än med Tage Eriksson på Tage Eriksson Taxi AB.