LARS HÄSSLER: Den osannolika sanningen bakom finanskraschen 2008

Denna artikel publicerades först som Understreckare i Svenska Dagbladet 2015. Nu när riksbankerna höjer räntorna, el- och bränslepriser skenar, inflationen ökar, fastighetsmarknaden i Kina imploderar och bostadsägare i väst är kraftigt skuldsatta, väntar nästa bankkrasch runt hörnet. Här analyseras den förra kraschen.  
 
Hösten 2008 går den amerikanska Wall Street-banken Lehman Brothers i konkurs. Följden blir en finansiell kris som drabbar hela världen, det blir den värsta krisen sedan 1930-talets depression. Miljoner människor förlorar sina hem, besparingar och jobb och länder som Grekland står på konkursens rand. Detta är historien om det osannolika och bedrägliga händelseförloppet.

Boven i dramat är två små ord; CDO (Collateralized Debt Obligation) och CDS (Credit Default Swap). Den förstnämnda är en form av fastighetsinteckning/skuldebrev och den andra en typ av försäkring. Lite förenklat fungerar det så här: På grund av politiska beslut i USA, bl a av president Clinton, beordras de amerikanska bankerna att ge bostadslån till låginkomsttagare, allt för att den amerikanska drömmen om eget hem ska kunna uppfyllas. Lokala småbanker ger då lån (s k subprimelån) till folk som egentligen inte har råd med villa med simbassäng och tvåbilsgarage. Lånen är konstruerade så att de är räntefria de första åren men sedan stiger brant. Tanken är att när räntorna skall betalas kan nya inteckningar tas i fastigheten. Man utgår nämligen från att huspriserna stiger i det oändliga. Direkt efter att lånet beviljats säljer dock banken inteckningen vidare till en större bank som i sin tur säljer den till någon Wall Street-bank i New York, här representerade av Goldman Sachs. De första bankerna i kedjan tjänar en bra slant och avhänder sig dessutom ansvaret huruvida räntor på lånet betalas. 

Goldman Sachs och andra storbanker på Wall Street har nu köpt på sig hundratusentals dåliga inteckningar från hela USA. De ”river”sönder dessa i småbitar, ”blandar” dem som en kortlek, lägger in lite kontokorts- och billånsskulder, ”sopar ihop” alla småbitar till prydliga högar och ”klistrar” sedan samman de blandade bitarna till tiotusentals nya ark som de kallar CDOs (bestående av fragment av 100 000-tals bostadslån, bil- och kontokortslån). Med dessa så kallade strukturerade instrument (skuldebrev eller obligationer) går de till ett av de tre stora amerikanska kreditvärdeinstituten (Moody’s, Standard & Poor och Fitch), och ber dem ge dessa riskfyllda skuldebrev högsta kreditbetyget AAA, så kallat Triple-A.  

Dessa institut är privata vinstdrivande företag som villigt ger AAA betyg mot att de får fakturera fabulösa belopp. Nobelpristagaren Paul Krugmans dom är stenhård över detta förfarande: ”Ett djupt korrumperat system, fast ett system som ser värdigt och respektabelt ut på ytan”. Därefter går Goldman Sachs et al aggressivt ut på världsmarknaden och erbjuder sparare, företag, pensionsstiftelser och kommuner (även svenska) de högavkastande ”riskfria” produkterna. Med det goda rykte och respekt som Wall Street-bankerna åtnjuter och med guldkantade AAA-betyg säljer instrumenten bra och Goldman Sachs vinster ökar. När efterfrågan stiger på CDOs sätter Wall Street press på de lokala bankerna som nu ”säljer” till i princip vem som helst, arbets- och bostadslösa, som villigt flyttar in i de fina villorna. 
Framemot 2005 börjar Wall Street inse att räntorna inte kan betalas. Då förtjänsterna är höga för alla i kedjan – bankerna, kreditvärdeinstituten, deras advokater och revisorer – fortsätter bedrägerierna tills kollapsen är ett faktum 2008. USA:s ekonomi skulle dock kunna klara denna bostadskollaps utan alltför stora problem (bortsett från att 10 000-tals människor förlorar besparingar och hem). Det som dock nästan knäckte västvärldens ekonomier var de ännu mer bedrägliga CDS:erna, dvs försäkringarna. 

Om man har en bil eller en villa försäkrar man dessa hos ett vanligt försäkringsbolag som är reglerade i varje land. Men i den finansiella världen i USA gäller inga sådana regler. Anta att du äger en BMW. Naturligtvis försäkrar du den. Men när du parkerat bilen ser grannarna den och tänker att den kommer att bli stulen. Flera grannar försäkrar därför också bilen, trots att de inte ens känner dig. Eller tänk att du har ett hus som står på en kulle där blixten ofta slår ner. Alla som går förbi som tror att huset snart kommer att träffas av blixten kan också försäkra ditt hus, trots att de inte känner dig. Ponera att huset är försäkrat för 10 miljoner och att 1000 personer också försäkrat huset som en dag brinner upp. Då ska ”försäkringsbolaget”, som inte är ett ”riktigt” försäkringsbolag utan ett vanligt vinstdrivande företag som agerar utan statliga regler, först betala dig 10 miljoner och sen 1 000 x 10 miljoner, vilket ger 10 000 000 000 kronor, för bara ett hus (dessa exempel är påhittade, i verkligheten var det bara finansiella produkter man kunde försäkras).  
 

När Goldman Sachs et al inser att de CDOs de fortfarande skamlöst säljer med god förtjänst (och bonusar) är ”toxic assets” dvs giftiga lån, väljer de att försäkra alla CDOs de sålt, de köper en s k CDS. Det är dock inte bara Goldman Sachs et al som försäkrar de CDOs de sålt, utan även tiotusentals andra individer/analytiker som inser vartåt det lutar. Försäkringarna tas bl a hos de halvstatliga amerikanska bolåneinstituten, Fannie Mae och Freddie Mac och världen största kreditförsäkringsbolag AIG, som alla plötsligt börjar visa fantastiska vinster (och bonusar) pga alla försäkringspremier som Wall Streetbankerna och andra betalar in. Nu är försäkringar för flera miljarders miljarder tagna, på samma sätt som på din bil och ditt hus. När marknaden kollapsar 2007 och 2008 har dessa privata företag inte ens bråkdelen av det kapital som krävs för att infria sina löften. När försäkringarna så inte kan infrias kollapsar bank efter bank i USA; framförallt den stora banken Lehman Brothers.  
 
De kvarvarande storbankerna, bl a Goldman Sachs och Morgan Stanley, står nu på ruinens brant. Om den fria marknaden hade fått råda hade dessa banker gått i konkurs. Nu råkar det vara så att alla amerikanska finansministrar sen Clintons presidentperiod har varit förutvarande VD:ar för just Goldman Sachs. Nu är Henry Paulson president Bushs finansminister och han tänker inte låta sin f d bank gå i konkurs. Under några dagar snickrar han ihop ett räddningspaket på mer än 7 000 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar som kongressen, president Bush, och den snart tillkommande presidenten, Obama, godkänner. Dessa pengar lägger nu Goldman Sachs och de andra storbankerna händerna på utan några egentliga motkrav från staten (förutom att de måste minska sina bonusar, vilket de gör under ett år) och räddas därmed från att gå i konkurs.  
 

Har någon blivit straffad för dessa enorma bedrägerier? Svaret är i princip nej. Bara Island har fängslat sina bankdirektörer och sin riksbankschef. Av alla amerikanska bankdirektörer, framträdande advokater, revisorer, kreditinstitutscheferna, riksbankschefen Alan Greenspan (som dock bett om ursäkt) har ingen blivit straffad, än mindre åtalad. De flesta sitter kvar på sina tjänster med höga löner och bonusar. Vad som däremot hänt senare är att flera banker, revisorer och kreditvärderingsbolag blivit stämda i civilmål av både den amerikanska staten och privata investerare. Resultatet för bankerna hittills har blivit världshistoriens högsta böter, tusentals miljarder kronor, trots att de inte medgivit någon skuld. Detta innebär att de skyldiga personerna klarat sig medan de som fått betala är aktieägarna; mestadels institutionella ägare som ser sig som förvaltare, inte ägare – ett allvarligt systemfel. 

En av de största aktörerna i detta spel är Goldman Sachs. Denna bank står högst i rang bland världens finansiella elit. Titeln ”Money and Power. How Goldman Sachs Came To Rule the World” skriven 2011 av William D. Cohan är mycket träffande. Men banken har varit, och är, involverad i mängder av skandaler och skadeståndsprocesser. CDO- och CDS-affärerna är kanske de största. Banden mellan Goldman Sachs och amerikanska finansministrar, europeiska statsmän, Europeiska Centralbanken, Internationella Valutafonden – som ofta är f d chefer hos Goldman Sachs – är en ständig källa till kontroverser.  

Sammanfattningsvis kan man, enligt min uppfattning, säga att finanskraschen i USA huvudsak drevs av girighet av de stora Wall Street-bankerna och deras rådgivare (som kidnappat det finansiella systemet), men även riksbankens räntepolitik och politikerna bidrog. Bankerna var helt medvetna om att de spelade ett dubbelspel och lurade kunder och de amerikanska skattebetalarna alltmedan de tillskansade sig skamlösa löner och bonusar.  

Vad hände i Sverige? Här sålde de svenska storbankerna CDOs med goda förtjänster. Bara en bank höll sig för god att sälja dessa giftiga produkter, Handelsbanken, SHB. En av direktörerna beslutat sig för att syna de bakomliggande skulderna på ett CDO. Han ringde upp en av de Wall Street-banker som utfärdat skuldebrevet och blev lovad att omedelbart få underlagen faxade. Bankdirektören gick för att hämta en kopp kaffe och kom tillbaka till faxen som outtröttligt spottade ut hundratals dokument. Bankdirektören gick tillbaka och hämtade en termos med kaffe och började studera underlagen. Efter några timmar drog han slutsatsen att CDOs inte var något hans bank skulle involvera sig i. Konsekvensen av detta beslut blev att SHB var den enda bank som inte behövde statligt stöd efter bankkrisen. 
 
I USA är bankerna idag ännu större och mäktigare och fortsätter att spekulerar med egna, klienters och skattebetalares pengar. Och bonusarna är enorma. Tyvärr har finanseliterna kidnappat det marknadsekonomiska systemet, ett system jag vill tro på. För några år sedan, vid ett kongressutskottsförhör i USA, hördes Goldman Sachs dåvarande VD Lloyd Blankfein, till sin advokat yttra orden: ”Vi gör Guds arbete”.  

Lars Hässler