JAN-OLOF SANDGREN: Vad säger stadgarna? 

För ett tag sen fick jag för mig att ögna igenom de åtta riksdagspartiernas stadgar. Alla partistadgar innehåller i princip samma sak. Rutiner för hur styrelsen ska utses, när partistämman ska hållas, vilka kriterier som gäller för att accepteras som medlem och liknande saker. Medan partiprogrammen visar hur partierna vill framstå ideologiskt, är stadgarna en bruksanvisning för hur de ska skötas i praktiken. 

MP, V, L och C har de kortaste stadgarna, där bara det allra nödvändigaste finns med. Mest minimalistiskt är Miljöpartiet vars stadgar i utskrivet format ryms på tio A4-sidor.  

Stadgarna för S, SD och M sväller däremot ut till mindre kompendier. Störst är Moderaternas med 144 sidor. Moderaterna är också det enda parti som inte lägger ut sina stadgar på nätet, man måste ringa till partiet och be att få dem mailade. (I mailet påpekas för övrigt att innehållet är konfidentiellt och att inte vem som helst får avslöja, kopiera eller distribuera det).  

S, SD och M brukar beskrivas som de mest toppstyrda partierna, med den vassaste partipiskan. Det stämmer ganska bra överens med stadgarna som i detalj reglerar vad som får göras och inte göras, hur det ska göras och vem som får göra det. 

Bland riksdagspartierna har MP rykte om sig att vara det minst toppstyrda. Det har varit förhållandevis enkelt för politiska äventyrare att klättra uppåt i organisationen. Ingen lade märke till att Mehmet Kaplan och Yasri Khan var islamister och ingen brydde sig om att kolla deras bakgrund. Leila Ali Elmi fick genomföra sin valkampanj 2018 på somaliska, trots att det var ett språk som ingen i partiledningen förstod. Partiet styrs heller inte av någon partiledare utan av ”språkrör”. Det kan låta som samma sak, men antyder att man mera ser sig som ”röst” åt medlemmarna än någon som sitter på makten. 

Vad som pekar i rakt motsatt riktning är MPs politiska förslag, som kan vara direkt diktatoriska. Det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket vanliga människors frihet bör regleras och begränsas. MP vill bestämma över hur vi reser, vad vi äter, om vi flyger, vilka produkter vi köper, hur mycket koldioxid vi släpper ut, vilka byggmaterial vi använder, hur mycket kött vi konsumerar och så vidare. 

Miljöpartiet uppstod i efterdyningarna av 70-talsvänstern, som hyste en närmast pubertal motvilja mot auktoriteter och hierarkier, men också mot formaliteter. Man föreställde sig att organisationer kunde byggas ”organiskt” genom att medlemmarna helt enkelt var överens om de gemensamma målen. Samtidigt ville man kunna tillgripa totalitära metoder, om denna konsensus av någon anledning inte skulle uppstå.  

En intressant del av stadgarna är inledningen, som brukar handla om partiernas övergripande mål och syfte. Så här skriver Miljöpartiet om sin vision: 

Miljöpartiet de grönas idé är 

  • solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet 
  • solidaritet med kommande generationer 
  • solidaritet med världens alla människor   

Värt att notera är att ”nu levande människor” kommer på tredje plats i solidaritetsskalan (efter djuren och de kommande generationerna). Och då är det alla världens människor som avses, inte bara de svenska väljarna.  

Tolkar jag MP rätt vill man inte bara fungera som världsregering för samtliga människor, utan en regering för hela skapelsen nu och i framtiden. Närmare Gud än så kan man knappast komma.   

Jan-Olof Sandgren