PATRIK ENGELLAU: Det är tveksamt om det går

För några år sedan startade jag ett projekt i syfte att rädda den svenska skolan. Idén var att försöka mobilisera den pedagogiska kraft och professionella kåranda och stolthet som fortfarande finns kvar hos en i och för sig minskande andel av den svenska lärarkåren. Projektet hette ”Lärarcertifiering” och gick ut på att i varje skola som ville delta identifiera ett antal särskilt kompetenta lärare och sedan låta dessa utbilda övriga lärare som ville förkovra sig. Det låter banalt men upplägget har fungerat i andra länder. Jag fick igång provverksamhet i åtta skolor som ville prova på.

Det gick åt pipan. En skola fick en ny rektor som inte ville ärva föregående rektors hugskott. I en kommun anställdes en ”skolstrateg” som inte tålde projekt som han själv inte uppfunnit. Facket motarbetade projektet med argumentet att det skulle indela lärarna på en skola i ett ”A-lag och ett B-lag” vilket var korrekt uppfattat eftersom syftet var att träna B-lagarna till att bli A-lagare. En lärarfackförbundsordförande peststämplade projektet i en radiointervju. Många rektorer gillade idén men vågade inte ta ett eget initiativ även om det bara handlade om att höja kvaliteten på sina sämsta lärare. Och var inte projektledaren, det vill säga jag själv, någon sorts reaktionär?

Efter ett halvår hade två saker inträffat. Vi hade certifierat ett femtiotal stolta lärare. Projektet hade avsomnat av byråkratisk letargi och allmän brist på handlingskraft i skolsystemet.

Jag blev själv ganska tagen av misslyckandet. Det var inte lärarna som gjorde motstånd. Till och med lärare som kände med sig att de hade brister gillade tanken att de skulle få tips och träning av sina mer erfarna kollegor. Problemet var ett skolsystem som inte bara tappat sugen utan dessutom på alla nivåer aktivt motarbetade försök att förbättra.

Jag hade vid det laget ägnat kanske femton år av mitt yrkesliv åt att som anställd eller konsult arbeta inom eller i närheten av offentlig, anslagsfinansierad verksamhet. Som anställd eller konsult vänjer man sig vid att saker är tröga eller inte fungerar alls. Trots allt får man sin lön och i allmänhet det uppgjorda arvodet. Men den här gången bjöd jag på min tid eftersom jag trodde så starkt på projektet. Nederlaget kändes som ett hån.

Jag drog en slutsats som jag, när jag formulerade den, kände hade legat och grott i min skalle under lång tid, nämligen att det troligen inte går att återskapa den svenska skolan som vi en gång känt den, alltså med ordning, god undervisning och lika chanser för alla barn. Jag framförde denna uppfattning till flera begåvade och i många fall högt uppsatta tjänstemän inom och utom skolans värld. De blev för det mesta helt paffa och undrade om jag skojade: ”Det kan du väl ändå inte mena… att det inte skulle gå att ro upp den svenska skolan!” Deras hjärnor kunde inte härbärgera föreställningen att det finns saker som svensk offentlig förvaltning inte längre klarar.

Men jag tror att det är dags att vi på allvar undersöker tanken att det som en gång varit Sveriges stolthet och framgångsformel, nämligen ett välfungerande system för vård, skola, omsorg och annan välfärd, har tagit ett skott under vattenlinjen och faktiskt inte går att rädda med de metoder vi är villiga att pröva, det vill säga fler miljarder och nya regler som i stort sett är likadana som de gamla.

För de flesta är den tanken, efter min erfarenhet, så apart och till och med plågsam att de inte vill kännas vid den. De stöter bort den med avsmak och svarar att välfärdssystemet självklart måste gå att rädda. Det är en trossats. När jag framför mina tilltagande dubier och studerar deras reaktioner förstår jag hur Nietzsche måste ha känt sig när han för sin samtid förkunnade att Gud var död. En del tankar är otänkbara.

Men titta på resultaten. Skolan har drivits på samma sätt och med samma ledande idéer i årtionden och det har varken skett några förbättringar eller, i frånvaro av förbättringar, omprövningar. Det spelar ingen roll vilka partier som styrt verksamheten. Det är samma sak med socialpolitiken som i decennium efter decennium drivits enligt principen ”mer av samma” utan att någonsin kunna registrera några framgångar. Inte ens skojet med felaktiga utbetalningar från Försäkringskassan, som borde vara lätt att hantera, tycks kunna stävjas. (De ansvariga är inte okunniga. För snart tjugo år sedan skrev jag efter intervjuer med ett stort antal försäkringskasseanställda en bok med undertiteln ”hur och varför försäkringskassorna slarvar bort 40 miljarder kronor om året av skattebetalarnas pengar”.) Invandrings- och integrationspolitiken ska vi inte ens tala om.

Alltmer undrar jag om landets politiska ledare oavsett parti ens tror att deras allt stridare miljardrullningar verkligen har någon positiv effekt på Sveriges utveckling eller att deras infantila retorik kommer ens i närheten av en seriös analys av de verkliga problemen. Integrationsminister Ygeman tror att han ska skapa integration genom att förbjuda mer än femtio procent utomnordiska boende i utanförskapsområdena. Energiminister Farmanbar tror att han ska lösa Sveriges energiproblem med fler havsbaserade vindkraftverk vilket får alltfler medborgare, mig till exempel, att börja planera för elavbrott till vintern.

Bilden är ironiskt menad. Handhjärtat är en verkningslös gest som man tar till för att förklä sin hjälplöshet till något hjärtevärmande. Min fördom är att gesten är särskilt vanlig inom den kommunala socialtjänsten samt inom Svenska kyrkan. När man gör handhjärtat kan man med fördel mumla något om allas lika värde.

Patrik Engellau