BITTE ASSARMO: När hjärntvätten äter sig in

Härom dagen slötittade jag lite på en dokumentär om New Scotland Yard och om några speciellt brutala mordfall i London. Polisernas omdömen om mördarna var genomgående strängt fördömande och min första reaktion var att jag måste ha missförstått, för så kan väl inte polisen säga om en människa, oavsett vad denne gjort? Sedan insåg jag den förfärande sanningen. Min reaktion var en effekt av åratals hjärntvätt från svenska myndigheter, politiker, polis och mäktiga mediehus.

Jag har alltid tyckt att jag är förhållandevis medveten om skevheten i Sveriges konsensus gällande synen på brottslingar kontra offer. Jag reagerar på poliser som skyller rån på offren, och jag har alltid vänt mig mot påståendet att ett offer är på ”fel plats vid fel tillfälle”. Men trots det har den jolmiga synen på kriminalitet smugit sig in i min skalle, så till den milda grad att jag för ett kort ögonblick tyckte att den polis som talar nedsättande om en brottsling måste ha begått ett tjänstefel.

I själva verket är det naturligtvis precis tvärtom – eller borde i alla fall vara. De poliser som tar sig friheten att värna gärningsmän före offer, som förklarar alla brott med gärningsmännens ”utsatthet” och som tramsar om att rånoffer har sig själva att skylla för att deras kläder och klockor är för dyra borde utredas. Det är inte deras jobb att förklara brottslingars bagage, hur tungt detta än må vara, och det är inte deras jobb att peka finger åt vanligt folk som vill kunna bära en snygg jacka eller en dyr klocka i sitt vardagsliv.

Deras jobb är tvärtom att stå mellan buset och de skötsamma medborgarna, och det ska inte råda några som helst tvivel om deras lojalitet. Men det gör det. Den allmänna välvillighetsbacill som tagit sig in i det offentliga samhällets alla vrår har gjort i stort sett alla myndighetsutövare till välmenande socionomer och allt fler vanliga medborgare följer efter.

Hjärntvätt, skrev jag i början av texten, och det står jag för. Det finns inget annat sätt att förklara den attitydförändring som skett under senare år. Varför skulle så många människor annars vara helt inne på att orsaker till brott står att finna i det omgivande samhällets brister snarare än i brottslingens egna, och hela tiden känna sig tvingade att stryka brottslingar medhårs?

Ett färskt exempel på det är våldtäkten och det brutala mordförsöket på en nioårig flicka i Skellefteå. Redan tidigt i skeendet blev det mer eller mindre tabu att fördöma den misstänkte gärningsmannen. Socionomer och kyrkfolk har beklagat hans utsatthet, och en diakoniassistent säger att hon ”hoppas att de har fått skyddat boende för sin egen skull”. Den misstänkte gärningsmannens advokat förklarar i ett inslag på SVT att avskyn för hans klient speglar ”tankar och värderingar som inte är humanistiska” och en lärare i staden, som intervjuas i samma inslag, förklarar att ”det är inte okej att hata”.

Brottet i sig fördömer de alltså inte – det är visserligen ”djupt tragiskt” och de ”vill ha svar” men i grund och botten är det samhället som har brustit. Ingen har ännu sagt det rakt ut, men mellan raderna kan man utläsa att de ser även gärningsmannen som ett offer.

Raseriet fördömer de däremot. Men finns det något mer naturligt än att det blir hätsk stämning i ett samhälle när ett barn utsätts för ett så grovt brott? Det är givetvis inte roligt för den misstänkte gärningsmannen och hans familj, men sånt är livet. Begår man ett allvarligt brott så blir man betraktad med avsky, och det är absolut ingenting märkligt med det. Men hat och avsky innebär inte automatiskt att folk verkligen agerar på sina känslor, det är tvärtom ganska sällsynt. Det märkliga i det här fallet är faktiskt att det finns så många som uttrycker omtanke om förövaren.

Det är klart att en tonåring som begår ett så grovt brott som det i Skellefteå sannolikt har ett tungt bagage och att det måste finnas en tid och en plats för förståelse och medkänsla även med honom. Men den tiden är först efter rannsakning och dom, och platsen är inte på offentliga medieplattformar.

Något är allvarligt fel när så många vägrar fördöma en ondskefull handling men utan att tveka fördömer det naturliga raseri som handlingen ger upphov till.

Bild: Skärmdump från inslag i SVT den 25 juli 2022

Bitte Assarmo