”Det här är ren och skär rasism”, sa Annie Lööf i partiledardebatten i Tv i maj, som svar på Åkessons förslag att hela familjer borde utvisas när någon familjemedlem begått brott. 

I partiledardebatten i radion nu i fredags sa Åkesson: ”Vill man inte ha somalietowns är det väl en bra idé att inte ta hit såna som vill skapa såna och bo i såna”. 

Underligt nog svarade Lööf inte med att som vanligt beskylla Åkesson för rasism utan nöjde sig med: ”Nu är vi där igen. Det är samma visa varje partiledardebatt” började hon och sedan: ”Sverige behöver varken främlingsfientlig nationalism eller vänsterpartistisk företagsfientlighet, utan skall vi lösa integrationen krävs det att vi jobbar för inkludering”.  

Varför avstår hon från standardbeskyllningen om rasism? Kanske därför att hon fått för sig att hon skall kunna vara på den vinnande sidan i valet och då som regeringsmedlem bli tvungen att umgås med alla andra rasismregimer i Europa, som den danska, norska och finska regeringen, till exempel.  

Skulle det vara förklaringen är hon mer verklighetsfrånvänd än vanligt, men förklaringen är nog en annan. Sakta, sakta börjar det gå upp för henne varför Centern får ständigt allt svagare stöd i väljarkåren. Också hennes väljare har börjat bli bekymrade över invandringen och rädda för vad den för med sig.  

Även om hon inser att det är så – att hon håller på att bli övermannad av verkligheten – kan hon inte förmå sig till att se läget på samma sätt som den överväldigande majoriteten av alla  väljare. Istället tar hon sin tillflykt till allt mer innehållslösa abstraktioner: ”integrationen skall lösas med inkludering.” Det är liktydigt med att säga att ”integrationen skall lösas med integration” – vad skulle annars inkludering betyda? 

Hon förblir Europas ensammaste kvinna, även om hon slutat beskylla alla andra för rasism.