På förekommen anledning har jag slagits av en nydanande men kanske felaktig tanke, nämligen att demokratin vid särskilda tillfällen faktiskt kan fylla sin uppgift att lyssna på medborgarna och göra deras vilja.

Normalt sett är ingenting sådant att förvänta sig. Man kan ta reda på vad partierna säger sig ha för avsikter genom att läsa deras program. Det gjorde jag i årtionden tills jag upptäckte att programmen är en samling floskler som har samma förhållande till den politik partiet avser att föra som vanlig reklam har till den vara som ska säljas. (Jag blev rätt förvånad när jag upptäckte att Medborgerlig Samling har ett genomtänkt partiprogram. Men låt mig inte förleda dig att rösta på partiet bara för den sakens skull.)

Konsekvensen är den självklara och ofta upplevda att det sällan finns någon direkt koppling mellan ett partis deklarerade avsikter och dess sedermera faktiskt förda politik. En normalt funtad väljare drar slutsatsen att han inte kan lägga sina röster på grundval av politikerna säger utan i stället tvingas lita på egna tumregler om vad partierna står för, till exempel att socialdemokraterna gör vad som helst för att få behålla makten, att moderaterna troligen skäms för sina åsikter och helst inte vill regera, att vänsterpartiet vill kvotera mera samt förstatliga allt som går att förstatliga, att sverigedemokraterna tänker komma i nazistuniform till riksdagens högtidliga öppnande, att det för varje liberal finns ytterligare en som tycker tvärtom, att det viktigaste för centern är att Annie Lööf får bestämma mer om vad som helst, att kristdemokraterna är till för att Ebba Busch ska få fler chanser att visa upp sin garderob och välmejkade fejs samt att miljöpartiet inte skyr några medel för att sänka vanliga människors levnadsstandard.

De förekomna anledningarna bakom min upphetsande tanke om demokratins eventuella funktionsduglighet är två. De utgår från att politiker kanske håller på att byta fot i sina mest omhuldade men för västerlandets framtid mest hotfulla frågorna, nämligen den samhällsomstörtande klimatpolitiken och den välkomnande migrationspolitiken.

Englands nya premiärminister Liz Truss har rivstartat en politik som inte bara är allmänt politiskt inkorrekt utan dessutom öppnar med en rak höger mot miljölobbyn genom att utse Jacob Rees-Mogg (bilden), konservativ katolik och sexbarnsfar, till energiminister. Rees-Mogg har kallats ”en hedersam gentleman från 1700-talet”. Utan mildrande omskrivningar har han förklarat att han anser att energikrisen beror på klimatalarmismen. Detta är, vad jag kan komma på, första gången PK-ismen utsatts för en direkt och målmedveten attack mot en av dess kärnpunkter. Att torypartiet vågar sig på detta äventyr beror, såvitt jag kan förstå, på att det i demokratisk anda lyssnat på det brittiska folket (och på att den engelska kulturen uppmuntrar oppositionella excentriker som Rees-Mogg).

Inför det svenska valet på söndag har en likartad omkastning inträffat i båda dessa frågor. Att svenska folket under årtionden ogillat migrationspolitiken har tidigare inte påverkat politikerna i något parti (utom sverigedemokraterna). Men nu kan en omvälvning vara på väg. Det väcker PK-isternas veklagan.

Dagens Nyheters kolumnist Hanne Kjöller, i vanliga fall en av tidningens mer sansade bedömare, utropar sitt djupt kända missnöje över förändringar i miljöpolitiken:

Under våren förändrades allt… Från den hyfsat stora klimatoron pratar nu sju av åtta riksdagspartier om att göra det billigare att köra bil. Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna genomgår ett slags plånboks-makeover. Borta är principerna. Nu är det med cash svenskarna ska smörjas.

Tidningens kulturskribent Jan Eklund frustar lika indignerat:

När man trodde att det inte kunde bli så mycket värre exploderar ännu en skitfråga i valrörelsen. Jag bävar, men låt söndagen komma snabbt, vi kan behöva en paus och frisk luft för att orka börja om igen.

För så här illa brukar det inte vara. Mycket valfläsk är man förstås van vid, men med höstens valkampanj ser vi något annat. En bombmatta av populistiska utspel och mer eller mindre korkade förslag som riktar sig mot invandrare och andra minoriteter. Samt om brott och straff i förorten. Sen när blev hets mot folkgrupp den nya nationalsporten?

Själv blir jag bara nyfiket förvånad. Kan det vara så att demokratin, till PK-isternas harm, emellanåt fungerar även i vårt land?