Jag vet inte varifrån jag fått det men jag inser att min allmänna föreställning när det gäller den ekonomiska politiken är att den gradvis utvecklats i alltmer frihetlig riktning där frihetlig betyder med färre inslag av politisk styrning och större områden under styrning av marknader. Denna föreställning har varit så fast grundad i min bild av det västerländska samhällets utveckling att jag betraktat en tilltagande ekonomisk liberalism som styrd av den ekonomiska historiens egna lagar åtminstone så länge Hegels världsande fått stå vid rodret. I det perspektivet kunde Reagan och Thatcher framstå som tillvarons höjdpunkter och deras årtionde – 1980-talet – som västerlandets mest gyllene epok.

Men jag lyckas knappt ge ord åt denna uppfattning om ekonomihistoriens inneboende rörelseriktning förrän jag inser att den är fel och måste förkastas. Nåja, helt fel är den väl inte, det inser man när man betänker den svenska kapitalismens utveckling med början för ungefär tvåhundra år sedan. Visserligen hade det privata initiativet med skeppshandel och bruksdrift dominerat på 1700-talet men när det hundra år senare blev allvar av så klev staten in och styrde.

Kungarna hjälpte till en hel del. Gustaf III och Karl XIV Johan är två av mina favoriter när det gäller samhällets förkovran, den förre för att han på egen hand och utan blodspillan – jo, han själv och hans mördare Anckarström fick sätta livet till – på mindre än en månad och före Bastiljens stormning lyckades förverkliga den privilegieutjämning som fransmännen behövde en regelrätt revolution för att åstadkomma, den senare för hans idoga slit för kvalitetsarbetet inom lantbruket i den av honom startade Kungliga Lantbruksakademien. (Författaren Erik Gustaf Geijer gjorde en liknande iakttagelse och formulerade sentensen att ”Sveriges historia är dess konungars”. Med det menade han något förvånande centerpartistiskt, nämligen att de svenska kungarna i kampen mellan samhällsstånden ofta tog ställning för allmogen.)

Men ser man sedan till den process som brukar kallas den kapitalistiska revolutionen så var den visserligen kapitalistisk i bemärkelsen att det investerades mycket pengar för att bygga fabriker och infrastruktur men knappast i betydelsen att allt bestämdes av herrar i hög hatt och bäverkrage. Jag brukar visserligen själv berätta att Sverige före demokratin styrdes av storkapitalister och lantadel men jag blir alltmer övertygad om att en sann redogörelse för den svenska utvecklingen måste lägga starkare vikt vid statens insatser än man brukar göra. Staten och kapitalet satt faktiskt i samma båt redan då.

Se till exempel på hur de svenska storföretagen växte fram. Det handlade långt mer än i andra länder, tror jag i alla fall, om ingenjörsmässiga och proffsiga förbindelser mellan olika privata företag och parvis ordnade myndigheter såsom ASEA och Statens Järnvägar, Televerket och LM Ericsson, Volvo Flygmotor och det svenska flygvapnet. Troligen hade ett litet land som Sverige förblivit underutvecklat utan den kraftsamling som förenade staten och kapitalet (vilket också måste ha bidragit till den enighet, samhällsfred och homogenitet i värderingar som kännetecknat landets sociala relationer sedan säkert tusen år tillbaka).

På 1990-talet kom Reagans och Thatchers anda med viss försening till Sverige och även den svenska ekonomin skulle, som Bildt-regeringen uttryckte det ”privatiseras” och ”systemskiftas” vilket betydde just att staten skulle dra sig tillbaka. En del bra saker inträffade. Televerket las ned och envar fick köpa sin egen mobiltelefon. Själv startade jag skolpengssystemet i den första skolpengkommunen (vilket jag borde få en staty för i Vaxholm; jag kan betala konstverket själv bara kommunen lovar att placera ut den någonstans vid stadshotellet).

Men nu förefaller en nyordning på väg. Den långa liberaliseringen har gått i baklås. Troligen är detta en mer långsiktig, obändig och till och med farlig rörelse än i varje fall jag hittills riktigt förstått. Exemplen är legio. Tendenserna till avglobalisering av produktion och handel förefaller otvetydiga. Försörjningskedjorna blir allt mindre stabila – om nu detta inte bara är ett resultat av att statsmakterna under coronat i många länder förbjöd folk att gå till jobbet. Ekonomierna spelar oss nya spratt med inflation, energibrist, stagflation och risk för punkterade lånebubblor.

När kronprins Karl Johan engagerade sig för lantbrukets utveckling så gjorde han nytta för landet. Han förädlade verksamheten med sitt förnuft.  Vad vi ser nu i hela västerlandet är hur politiker beskäftigt och utan tecken på förstånd börjar lägga sig i produktionsplaneringen och den ekonomiska politiken. Att bedriva politik är numera näst intill liktydigt med att tillverka och sätta sprätt på fantasisummor utan att förstå konsekvenserna. Det sker nu med samma frenesi i hela västvärlden. Centralplaneringen är tillbaka fast syftet är inte, som under Stalin, det klasslösa samhället utan det koldioxidfria, hållbara samhället.

Vad handlar det om? Det handlar om att politikerna ska flytta fram sina positioner och styra världen. Marknaden får dra sig tillbaka. I stället uppstår en kamp mellan olika nationella byråkratier. Det behövs bara att president Biden av USA inrättar ett nytt byråkratiskt stödprogram som heter Inflation Reduction Act för att subventionera amerikansk miljöproduktion så inrättar förbundskansler Scholz av Tyskland en ny EU-fond som ska muta tyska bolag att inte flytta till USA.