Michael Shellenberger (bilden) är en amerikansk författare och tänkare som jag gillar vilket troligen beror på att han tänker ungefär som jag. Men filterbubblor är inte bara behagliga ty när man ser sig själv i någon annan kan det vara som att gå runt bland skrattspeglarna på Gröna Lund: man kan bli varse en parodisk nidbild av sig själv. Så kände jag när jag läste Shellenbergers i och för sig briljanta analys om varför elitfigurer som Greta Thunberg hatar kapitalismen. Det handlar bara om pengar och positioner, säger Shellenberger.

Greta Thunberg har enligt uppgift bytt spår. Förut handlade det om att rädda jorden, nu är målet att krossa kapitalismen. Nyligen förklarade hon för en stor publik i London att hela det kapitalistiska systemet som är ansvarigt för ”imperialism, förtryck, folkmord… och grymt despotiskt råvaru-rofferi” måste förintas.

Shellenberger förklarar pedagogiskt och vänligt att det där bara är struntprat. De som verkligen vunnit på kapitalismen är inte bara miljön i de kapitalistiska länderna som mår bättre där än någon annan stans utan också arbetarklassen som till skillnad från klassbröderna i de kommunistiska länderna fått uppleva gigantiska livsstilsförbättringar. Ändå försöker särskilt gynnade och välutbildade personer i kapitalistiska länder – Greta Thunbergs anhängare – predika socialistiska läror för sina länders lägre klasser. Det är dessa eliter som överallt har blivit de främsta antikapitalisterna (och i olika länder fått benämningar som champagnesocialister, kaviarvänster, salongskommunister och latteliberaler). Samtidigt har dessa människor i alla länder övertagit de gamla vänsterpartierna såsom socialister, kommunister och socialdemokrater medan kvarvarande arbetarväljare har sökt sig till partier som hyllar kapitalismen och den fria marknaden.

Hur kan detta komma sig? frågar Shellenberger. Han ger ett antal plausibla förklaringar som alla har det gemensamt att det gömmer sig dolda egenintressen bakom eliternas marknadsfientliga paroller. De gör sig till advokater för något behjärtansvärt intresse för att maskera sin radikala agenda.

Visst kan det finnas genuina och nästan religiösa skuldkänslor som ligger bakom den progressiva radikalismen, säger Shellenberger. Men skuldkänslorna är sällan oskyldiga och gömmer nästan alltid önskemål om ökad makt och mer kontroll. Precis som gamla tiders präster kräver dagens miljöledare att miljösyndare ska göra uppoffringar, numera till exempel gottgöra sina synder genom att inte flyga, inte äta nötkött och betala avgifter till miljöorganisationer.

Men varför försöka förmå vanliga människor till umbäranden av påstådda miljöskäl, till exempel med hänvisning till döende isbjörnar och plastsjok i Indiska oceanen, i stället för att använda kapitalismen och marknadsekonomin som ju alltid tidigare visat sig vara så effektiva problemlösare? Jo, det är för att miljöprästerskapet inte i första hand vill lösa miljöproblemen utan i första hand vill bevara sin makt.

Idag består miljöprästerskapet av den professionella ledningsklassen av filantropiska chefer, journalister, NGO-anställda, universitetsprofessorer, skollärare och regeringsanställda. Dessa, liksom Greta Thunberg, tillhör överklassen, eliterna. Dessa eliter stoltserar med sin rikedom genom vad en tänkare kallar ”lyxtro”, som han definierar som ”idéer och åsikter som ger status i överklassen samtidigt som de orsakar kostnader för underklassen.” Idag är den härskande klassens främsta lyxtro att vi måste göra mat och energi dyrare för vanliga människor genom en återgång till mindre effektiva, feodala produktionssätt för att skydda naturen:

Och varför är då utbildade eliter som Thunberg antikapitalistiska i slutändan? Eftersom kapitalismen minskar deras makt. Varför är arbetande människor prokapitalistiska? För det ökar deras. Om klimatförändringarna inte existerade skulle eliter som Thunberg hitta någon annan anledning att vara antikapitalistiska… och att kräva högre kostnader för energi och mat, eftersom sådana krav är nödvändiga för att hålla vanliga människor nere. Den verkliga anledningen till att Thunberg insisterar på att det inte finns någon ”tillbaka till det normala” har inget att göra med miljön. Det beror på att tillbaka till det normala betyder tillbaka till kapitalismens ekonomiska framsteg. Och det, mer än något annat, hotar hennes status, makt och privilegium.

Det är ingen dålig analys. Det är bara det att de onda eliterna, Greta Thunbergs och de klimatalarmistiskas miljöprofessorernas gäng, inte är sådär cyniska. De vill absolut inte vidkännas de smutsiga baktankar sådana som Shellenberger tillskriver dem. Jag tror inte en på tusen bland dessa eliter har sådana biavsikter. De är sant troende precis som de flesta präster i gamla tider hade en djup och innerlig fruktan för Gud. Sedan är sådana människor naturligtvis mycket farligare än de skenheliga fariséerna eftersom fanatismen ligger strax under ytan hos de i anden frälsta. Man kan förhandla med hycklare men inte med sanna gudsmän.