PATRIK ENGELLAU: Huvudmotsättningen

För sex, sju år sedan började jag predika att den samhälleliga huvudmotsättning som gällt i mer än ett sekel – den som enligt Karl Marx ekonomiskt gick mellan arbete och kapital och politiskt mellan socialister och borgare – den huvudmotsättningen gällde inte längre. Eller anser du att Marx analys fortfarande kan fungera? har jag sedan dess frågat folk som varit oförsiktiga nog att prata med mig.

Jag har ställt frågan till hundratals människor så jag känner mig som värsta Novus eller Demoskop. Därför är jag också ganska säker på hur folk förhåller sig till problemet. De vet inte vad de ska svara. De ser ut som om frågan kom besvärande plötsligt. Men sedan tänker de efter. Kanske funderar de på hur en förstamajdemonstration ser ut idag jämfört med för femtio år sedan. De där som hungern bojor lagt uppå syns inte längre under några röda fanor och något dån hörs inte i rättens krater. Hundra procent av försökspersonerna kommer fram till att om Marx möjligen hade rätt tidigare så har han det i varje fall inte nu. I Sverige går ingen huvudmotsättning, varken ekonomisk, politisk eller kulturell mellan arbete och kapital, socialister och borgare.

Obeveklig frågar jag då vidare. Betyder det att konceptet huvudmotsättning är överspelat och obsolet eller betyder det att det faktiskt finns en huvudmotsättning i samhället fast den bara råkar gå någon annan stans än den gjorde tidigare? Men vid det laget brukar försökspersonerna ha tröttnat på utfrågningen. Träffades vi för att ta ett glas vin och ha lite trevligt eller skulle det bli ett högre seminarium i statsvetenskap? Fast ok då, säger de, det mest sannolika är väl att en ny huvudmotsättning dykt upp någon annan stans eftersom människan aldrig slutar indela sig i konkurrerande grupper men just nu skiter jag i var den nya skärningslinjen går.

Själv lyckas jag emellertid inte skita i den frågan eftersom jag fått för mig att svaret är centralt om man ska försöka begripa vad som sker i vårt samhälle. Hur mycket hade du begripit av svensk politik vid pass 1950 om du varit helt obekant med att det fanns en stark och välorganiserad arbetarrörelse som stod i harnesk mot de rika och högutbildade? Du hade varit som en tillfällig och alltmer förvirrad besökare från planeten Mars.

Den kanske viktigaste samhällsförändringen sedan den marxistiska analysen dagar är nog att borgerligheten har förlorat makten. Förut hade den visserligen inte den politiska makten, men den hade all annan makt, den sociala, den kulturella, den ekonomiska och dessutom kontrollen över institutionerna såsom universiteten, skolorna, domstolarna, bokförlagen och länge även pressen. Läkarkåren, läkarkåren, advokatkåren, ingenjörerna och tandläkarna var borgerliga. Sverige var ett borgerligt samhälle med en socialistisk politik.

Under nittonhundratalets andra hälft, nästan utan att det märktes på ytan ty det gick så smidigt och fredligt, övertogs makten över Sverige av politikerna som gradvis konstituerade sig som en ny härskande klass vilket inte minst visar sig i att de lyckades höja skattetrycket – den andel av BNP som de själva kontrollerar – till femtio procent. Samtidigt inträffade två andra formidabla förändringar.

Den första omvälvningen var att politikerna byggde ett välfärdssystem som till sitt omfång och nytta nästan bara kan jämföras med pyramiderna och de övriga märkvärdiga byggnadsminnesmärkena från antikens Egypten. Dessa byggen gav härskarna, faraonerna, deras existensberättigande och inte bara deras utan även hela den uppsvullna offentliga sektorns som bestod av de präster och administratörer vars uppgift det var att hålla byggena igång och i skick. På motsvarande sätt fick Sverige sitt skattefinansierade välfärdsindustriella komplex som förutom administratörerna omfattar ett – sedan systemet med personnummer kommit i olag – oräkneligt antal klienter.

Den andra omvälvningen var borgarklassens tudelning. Den ena gruppen klev in i den offentliga sektorn och förvandlades till skatteavlönade administratörer inom välfärdsapparaten. Du känner säkert någon företagardotter som blivit socialchef i kommunen. Den andra gruppen fortsatte som nettoskattebetalande finansiärer av det nya, framväxande politikerväldet. (En avdelningschef på Socialstyrelsen betalar också skatt men eftersom hela inkomsten är skattepengar är hon inte nettoskattebetalare.)

Den nya huvudmotsättningen i Sverige kom därför att stå mellan å ena sidan politikerväldet med stödtrupper och å den andra nettoskattebetalarna som försörjer hela den offentliga sektorn.

Hur ska då de gamla politiska partierna – som utom vad gäller miljöpartiet och sverigedemokraterna uppstod inom ramen för den marxistiska samhällstolkningen – hantera denna omvälvning? Högerpartiet moderaterna kunde inte fortsätta att som kapitalisternas ombud klaga på de höga skatterna när en stor del av dess väljarkår, till exempel landets överläkare, levde av skattepengar och uppfattade sig mer som fackanslutna sjukvårdsarbetare än en överlägsen och oberoende professionell yrkeskår? Socialdemokraterna kunde inte behålla den gråsossiga retoriken om att göra sin plikt och kräva sin rätt när en avsevärd del av dess väljare tillhör välfärdssystemets klientel och inte alls hade lust att bli påminda om några plikter.

Partierna upptäckte därför i varierande grad att de inte riktigt visste vilken sida av huvudmotsättningen de tillhörde. Detta leder till interna konflikter i alla partier ty, som det står i Lukasevangeliet 16:13, ingen kan tjäna två herrar. Huvudmotsättningen söndrar politiken i två motsatta falanger som i varierande grad står emot varandra inom alla politiska partier (miljöpartiet troligen undantaget). Välfärdsentusiaster står mot värdegrundsförnekare, politiskt korrekta står mot folk som drivs av sunt förnuft.

Till exempel är liberalerna så sargade av sina inre motsättningar mellan dessa två grupper att partiet riskerar att utplånas. Centerpartiet var en gång ett tryggt småborgerligt parti som visste var det hörde hemma men har nu förvandlats, i varje fall vissa månader, till sin motsats ty, som Per Gudmundson formulerar det, kan partiet inte fungera ”i dag när en centerväljare är stadsboende kvinna, 45, som jobbar som mellanchef i statlig myndighet eller med kommunikation på en branschorganisation. Hon har inte smör på mackorna. Hon går på yoga. Hon handlar svanenmärkt. Hennes arbetsplats är HBTQIA-certifierad. Hon har en närmare relation till sin lådcykel än till någon ko”.

Men även om partierna har svårt att orientera sig i detta nya tillstånd leder instinkterna ofta rätt och instinkterna har på kort tid förmått kristdemokraterna, moderaterna och sverigedemokraterna att känna igen sig i varandra och att till och med åstadkomma en gemensam budget (som liberalerna efter vad man kunde räkna ut från början inte ville vara med på).

Patrik Engellau