PATRIK ENGELLAU: Köer i sjukvården

Med blandade resultatet – där ”blandade” ibland kan betyda obetydliga – har jag sedan åttiotalet deltagit i debatten om den offentliga sektorn och dess ständigt lika besvärliga ekonomiska problem. I början av årtiondet författade jag några ganska nydanande idéskrifter baserade på egna erfarenheten av livet i statsbyråkratin åt dåvarande Arbetsgivareföreningen. Men sedan dess står debatten trist nog och stampar på samma fläck.

Mitt intellektuella genombrott var insikten att anslagsfinansierade organisationer till exempel inom skola, vård och omsorg är omsättningsmaximerande (till skillnad från privata bolag som är vinstmaximerande). Ju större budgetar dessa organisationer beviljas, desto behagligare blir deras, framför allt de högre byråkratiska skiktens, existens.

Redan tidigt hade de budgetfinansierade organen utvecklat en oslagbar metod att få större anslag, nämligen att se till att de får köer. (Precis hur köerna uppstår varierar från fall till fall; den svenska landstingsregionmodellen är att exempelvis att lägga så mycket administration på den patientnära personalen att det inte blir tid att se några sjuka människor, en lösning som också ger sjuksköterskor möjligheter att slå tillbaka genom att fly in i blanketternas värld.)

Konsekvensen är att debatten, i dagarna särskilt debatten om köerna i sjukvården, står fastlåst sedan årtionden i samma positioner. Den statliga Institutionen för vård och omsorg har granskat 27 sjukhus i alla regioner och kommit fram till att det finns köer överallt:

Patienter vårdas under lång tid i korridorer eller på andra integritetskränkande och olämpliga ställen, utan att få tillräckligt med mat, vatten eller ens hjälp att gå på toaletten. Den mest grundläggande patientsäkerheten kan inte tillgodoses. Patienter utrustas med grytlock och bjällror för att kunna påkalla personalens uppmärksamhet.

Dagens Nyheter, som alltid står på det välfärdsindustriella komplexets sida, reagerar som en pavlovsk hund och saliverar direkt inför varje budgetrelaterad kö i regionen:

Det är denna underbemanning som leder till minskad vårdkapacitet, alltså platsbrist, vilket skapar långa väntetider och överbeläggning. Intagna tvingas att ligga i korridoren, skickas till andra sjukhus eller andra regioner. Det äventyrar patientsäkerheten, det har vårdanställda påtalat länge. Och nu ger Ivo dem alltså rätt.

Hos Dagens Nyheter ger köerna således full utdelning i form av moraliskt stöd för höjda anslag, inte bara en gång utan i evighet eftersom ”den verkliga sjukan är den kroniska oförmågan att inse vårdpersonalens värde”.

I Svenska Dagbladet redovisar Leif Östling från Kommissionen för skattenytta en mer luttrad attityd. Behövs ökade anslag?

Tvärtom tycks kötiderna öka… varje gång som anslagen till vården höjs. Kan det vara så att medlen används ineffektivt?

(Nja, säger jag, medlen används mycket effektivt av det anslagsfinansierade organet, nämligen genom att skapa just de köer som motiverar de eftertraktade anslagshöjningarna.)

Östling fortsätter insiktsfullt:

Mer resurser till välfärds­systemen riskerar att skapa ett monster över vilket vi inte har någon kontroll. Systemet börjar föda sig självt. Det är därför du kan stoppa in hur mycket resurser som helst till sjukvården, den kommer ändå aldrig att fungera. Effekten blir bara den vi sett, läkarna och sjuksköterskorna åläggs mer och mer av administrativa uppgifter för att besten ska mättas. Mindre och mindre tid blir över till patienterna. Systemet sväller samtidigt som köerna växer.

Så långt kommen i min redogörelse över den svenska sjukvårdens instinkter och medfödda beteenden finns risk för att jag bryter samman och blir knäckt. Det här har Sverige som sagt varit medvetet om i över fyrtio år. Vi begriper allt men vi gör inget åt det. Du ska inte tro att jag inte har formulerat lösningar i flera skrifter tillsammans med landets främsta sjukvårdsexpertis, se till exempel här, men ändå har det varit stört omöjligt att få något meningsfullt att hända i vår egennyttiga budgetmaximerande landstingsregionbyråkrati. Bara den får sitt tillskott på några miljarder om året och kan fortsätta att anlägga lite fler köer så är den nöjd. De ansvariga politikerna har, vad jag kunnat iaktta, inte ens förstått problemet.

Patrik Engellau