Förr i tiden när kapitalismen verkade fungera ungefär som Karl Marx sa var samhällslivets grundläggande drivkrafter enklare att begripa än idag. Marx sa att profiten var kapitalets drivkraft och när man undersökte hur kapitalister fattade beslut tycktes det stämma. Grundregeln var att samla mer pengar och investera så att kapitalet förmerades: ”Ackumulera, ackumulera, det är lagen från Moses och alla profeterna” var Marx egen, lite ironiska, formulering av kapitalets främsta budord.

Fram till för tjugo, trettio år sedan var jag ganska trygg i min förvissning om att Marx hade rätt i denna del av sin analys, inte minst som de profitmaximerande kapitalisterna tvärtemot Marx egna övertygelser hela tiden skapade mer och mer välstånd stället för misär och elände åt proletärerna. För övrigt dog Marx innan han hunnit upptäcka det pinsamt korkade grundfelet i sin analys, nämligen arbetsvärdeläran, enligt vilken ekonomiska värden bara skapas av arbete, en företeelse som bara uppstår när proletärer arbetar och som mäts i timmar där alla proletärers arbetstimmar har samma värde, en tankefigur som överlevt till våra dagar och numera förvaltas av Skolinspektionen i form av dogmen om allas lika värde oavsett om de arbetar eller inte.

Profitmaximeringen som ledande samhällelig princip gav alltså riklig avkastning för samhällen som fattat galoppen. Men för omkring ett decennium sedan har jag haft ångest på den här punkten ty jag har börjat misstänka – och sedermera blivit alltmer övertygad om – att kapitalet har slutat att vinstmaximera. Varför det blivit på det sättet kan vi ta någon annan gång – troligen har det att göra med att gamla tiders profitmaximerande företagsägare som genom sitt ägande var fast knutna till sina företag och därför piskade att tänka långsiktigt alltmer kommit att ersättas av anställda direktörer som kunde strunta i att profitmaximera och gå hem om inte galoscherna passade.

Det var miljöfrågan som väckte mina dubier ty det var på den punkten som man gradvis övergick från profitmaximering till kommandostyrning av ekonomin. Profitmaximering och kommandostyrning är två helt väsensskilda koncept där det förra varit en förutsättning för de framgångar som kapitalismen beviljat mänskligheten. Jag påstår tills vidare med avsevärd självsäkerhet att inget beständigt och stort utom möjligen Peterskyrkan har åstadkommits med hjälp av kommandostyrning. Tror du att bilsamhället åstadkoms genom att Stalin utropade ”Varde bilsamhälle!” och att det därpå inrättades ett plankommissariat som utformade minutiöst genomtänkta planer över hur en ny mänsklig existensform skulle uttänkas med växellådor, bensinstationer, rattmuffar, asfaltkokerier och dubbdäck? Icke så! Tvärtom mobiliserades miljontals människor planlöst under ledning av det allenarådande mottot vinstmaximering varpå en ny social ordning smidigt och relativt konfliktfritt växte fram till människornas glädje.

Nu ska ett nytt och revolutionärt annorlunda samhälle byggas i enlighet med ett antal hållbara snilleblixtar från Stalins efterföljande överkommendanter. Om det är något de senaste århundradenas erfarenheter borde ha lärt mänskligheten – särskilt som läxan med sådan kraft hela tiden inpräntades – så är det att det endast med hjälp av profitmaximering, inte kommandostyrning, som stora saker kan förverkligas.

En grupp samhällsmedborgare som borde vara vaccinerade mot kommandolösningar och i stället oupphörligt förorda marknadslösningar styrda av instinkten att profitmaximera borde vara landets företagsledare. Antag till exempel att landet ville byta till en ny energikälla. Går det då att föreställa sig att landets kapitalister innan de ens börjat göra ekonomiska kalkyler unisont skulle deklamera ”Varde vindkraft!” och sedan ställa sin prestige i vindkraftens tjänst bara för att de räknar med att kortsiktiga statliga subventioner ska löna dem tillräckligt länge för att de ska kunna dra sig tillbaka från en tekniskt ohållbar verksamhet och njuta av de subventioner som staten hämtar i skattebetalarnas plånböcker.

Där är vi nu. En stor, kanske övervägande, del av landets näringslivsföreträdare välkomnar ett starkare inslag av kommandostyrning exempelvis vad gäller energiproduktionen. De vill ha vindkraft och stabila, hållbara statliga subventioner plus lånegarantier från statliga organ som Riksgälden.

Vet dessa människor för vilka hot de riktar mot Sverige och Sveriges folk? Är det bara sina egna intressen de värnar och har säkrat för den dag när löftesbubblan om en ny svensk världsunik, modern och hållbar ekonomi till slut spricker?

Turligt nog finns det fortfarande erfaret folk i näringslivet som inte låter sig luras och som har tillräckligt med kapitalistiskt kurage för att protestera mot egennyttigt felräknade kalkyler som det övriga näringslivet försöker solochvåra folket med. I Svenska Dagbladet förekom helt nyligen en debattartikel författad av fyra erfarna och räknekunniga före detta ledande näringslivschefer – Per-Olof Eriksson, Peter Mellberg, Karl-David Sundberg samt Leif Östling – där det tog bladet från munnen när det gällde just vindkraften. Hur de än räknar kommer de fram till att ”vindkraften är en garanterad förlustaffär”:

Slutligen tillkommer att när det blåser kan alla vindsnurror leverera el, och då går priset ned till bottennivå. När det inte blåser går elpriset upp, men då kan inte vindkraften leverera. Vindkraften är med andra ord en garanterad förlustaffär, som blir mer och mer garanterad ju mer vindkraft vi bygger, och konkursen är en garanterad utgång.

Må deras mod att svära i den statliga klimatkyrkan vara ett föredöme. Näringslivet bör erkänna att konkursen är garanterad med vindkraft.