När jag var aktiv i katolska kyrkan stötte jag allt som oftast på homofobi. Då menar jag inte sådant som välgrundad kritik mot att transpersoner, iförda jättelösbröst och sexualiserad mundering som passar bäst i porrbranschen, sitter med ungar i knät och läser sagor, eller en och annan suck över att varenda kommunalhus nödvändigt ska hissa Pride-flaggan varenda år utan verklig homofobi. För den finns – och är ingen bagatell.

Synen på homosexualitet var en starkt bidragande orsak till att jag lämnade katolska kyrkan efter femton år. På ytan har kyrkan visserligen ett alldeles ypperligt sätt att handskas med doktrinen om homosexualitet – man talar om att hata synden, men älska syndaren – men det är högst försåtligt. De homosexuella handlingarna är alltså syndiga och förbjudna, medan personer som råkar ha en homosexuell läggning i grunden är lika mycket värda som alla andra. Så länge de inte utövar sin sexualitet, förstås.

Vilka ska då bedöma halten av synd? Celibatära präster, biskopar och ordensfolk som baserar sin uppfattning på en bok.

Det där köpte jag när jag gick in i kyrkan, inte för att jag innerst inne trodde på det utan för att jag ville tro det. Det låter ju så fint. Lite omtänksamt rentav, och så kan man ju passa på att använda sin fromhet till att förmana de vänner man har att hålla sexualiteten i schack så att de inte hamnar på fel plats den dag de dör.

Så from var jag dock aldrig. Jag lyckades aldrig bli det heller. Därför har jag också de flesta av mina homosexuella vänner kvar än idag, vilket jag är väldigt glad för.

Jag har alltså många vänner som är homosexuella. Det låter som en klyscha, det vet jag, och visst. Det kanske det är också. Men det råkar också vara alldeles sant. Och så är det säkert för de flesta, för homosexualitet är inte precis något nytt och inte heller är det särskilt ovanligt.

Jag har inga som helst problem med det och varför skulle jag ha det? Jag har aldrig trott att lesbiska kvinnor ska kasta sig över mig bara för att jag är kvinna, det är ungefär lika intelligent som att tro att varenda karl skulle göra det av samma orsak. Däremot har jag ingen som helst lust att se män hångla med män, eller kvinnor med kvinnor, i det offentliga rummet, men jag gillar överhuvudtaget inte när folk nödvändigt ska visa upp sin sexualitet oavsett vilken läggning de än har.

Så vad är då homofobi – och vad är överdrivna anklagelser om homofobi? Det är inte alltid lätt att bena ut det där men en god vän till mig uttrycker det väldigt bra:

”Det är en sak om folk ogillar den jag är och tycker att det är äckligt att jag älskar människor av samma kön. Det står jag ut med. De får gärna be för mig också om de nu vill det. Men om de vill spärra in mig i fängelse eller kasta mig nerför ett höghustak blir det en annan sak.”

Ungefär så tänker jag också. Så när jag ser att folk klickar på gilla-knappen till tidningsartiklar som berättar om hur bögar och flator arresterats för att de har ordnat en parad, eller när länder i andra delar av världen inför hårdare lagar mot homosexuella, blir jag väldigt förvånad. Hur kan man gilla något sådan? Jag har inte gått i Pride-paraden en enda gång, men jag bor tusen gånger hellre i ett land där folk kan göra det utan att riskera att bli misshandlade, arresterade och fängslade än i ett land där riskerar liv och lem.

För många katoliker verkar kyrkan i de afrikanska länderna vara en verklig förebild. Uganda, till exempel, älskas av många för att prästerna där är så ”starkt troende”, som det kallas. Många katoliker tycker dock att kyrkan är alltför försiktig med att nicka bifall till alla antigay-lagar som landet genomför, trots att katolska kyrkan genom åren gjort gemensam sak både med andra kristna samfund och muslimska ledare och välkomnat de nya lagar som de anser ska ”stärka moralen”. Det anses alltså moraliskt uppbyggligt att fängsla människor bara för att de älskar någon av samma kön. Hur långt är det då kvar tills man börjar acceptera misshandel, tortyr och dödsstraff? Inte särskilt långt, skulle jag tro.

Därför är det värt att tänka till lite innan man tillåter sig att blomma ut i fullfjädrad homofobi. Det är en sak att i ett land som Sverige kritisera vissa hbtq-fenomen – en helt annan att göra gemensam sak med stater där mänskliga rättigheter inte ens är värda namnet. Börjar man acceptera att det petas i de demokratiska rättigheterna för vissa grupper så är man helt enkelt inte demokrat längre. Då kan man precis lika gärna stödja nazism, kommunism, fascism, islamism, kristen fundamentalism, idén om den judiska världskonspirationen och andra antidemokratiska rörelser.

Bild: Wilfred de bruijn misshandlades i Paris för att han gick hand i hand med sin pojkvän (wikimedia commons)