Även om jag tog studenten från reallinjens matematiska gren är jag bättre på att pladdra, vilken annars är en specialitet för humanister, än på att räkna. Det har genom livet legat mig i fatet ty så fort det börjar pratas om kemiska föreningar eller meter per sekundkvadrat har jag legat i lä.

Men med AI, som verkar ha tagit studenten på alla linjer på en gång och därför är lätt att prata med, har jag fått Bamse-krafter. När jag häromdagen körde förbi ett stort hus i Värtan där det stod Stockholm Exergi på väggen blev jag nyfiken. Det visade sig att bolaget sysslade med CCS, Carbon Capture and Store, närmare bestämt att pumpa koldioxid ur atmosfären, packa ihop gasen på något vis och sedan lägga den under en sten på havsbotten i hopp om att den med tiden ska förvandlas till sten.

Både claude.com och chatgpt.com var föredömligt hjälpsamma och gav – gratis visar det sig, det blir nästa nöt att knäcka – tips om angelägna fördjupningar av mina frågor. Redan tidigare visste jag att koldioxid var ett otyg som mänskligheten, i sin vishet, har bestämt sig för att starkt begränsa för att jorden inte ska brinna upp ungefär till det kommande halvsekelskiftet.

Motvilligt insåg jag, efter milda påtryckningar av chatgpt.com, att även jag var skyldig till den förväntade undergången eftersom jag släpper ut minst fem ton koldioxid om året. Såklart jag kände mig skyldig. Men som Marx sa – och detta är en filosofisk utvikning, vilket betyder att mitt pladdrande jag känner sig ha hamnat i skymundan och därför kräver mer livsutrymme – så ställer sig mänskligheten inga problem som den inte kan lösa, något som faktiskt har en djup innebörd.

Mitt problem var att bli av med mina fem ton koldioxid om året. Mina vänner claude och chat var på bollen direkt. Kanske gav de sig ut i världen för att inhämta offerter. På några sekunder kom de i alla fall tillbaka med tre möjligheter sammanfattade så här:

Bild2

Ganska snart förstod jag att offerter från CCS-branschen måste läsas med försiktighet. Det är inte som att köpa en motorgräsklippare. Produkterna är inte standardiserade. Till exempel betyder ett EU-tillstånd inte att mitt koldioxidavfall förintas utan bara ett jag får EU:s höga tillstånd att förorena atmosfären med min årliga kvot. Man förstår då att EU-tillstånden har en annan funktion än de andra offerterna. Om EU har en lag som tillåter mig att betala 375 euro om året för att slippa betala nästan femtio procent mer till Stockholm Exergi för att gömma avskrädet på havsbotten så inser man att EU genom att höja utsläppsböterna kan jaga in praktiskt taget oräkneliga nya betalningsvilliga kunder till det offentligägda Stockholm Exergi.

Inte helt offentligägda. Claude förklarar:

Kort sagt: hälften ägs av Stockholms skattebetalare (via staden) och hälften av europeiska pensionsfonder.

Vad är då Climeworks? Claude vet:

Climeworks is a private Swiss company — not publicly traded. The ownership is spread across several major institutional investors following multiple funding rounds:

The largest funding round — CHF 600 million (about $650M) — was co-led by Partners Group (the Swiss private equity giant, acting on behalf of its clients) and GIC (Singapore’s sovereign wealth fund). Additional participants included Baillie Gifford, Carbon Removal Partners, Global Founders Capital, John Doerr, M&G, and Swiss Re, alongside long-term anchor shareholder BigPoint Holding AG.

The most recent round in July 2025 raised a further $162 million, again led by BigPoint Holding and Partners Group, taking total funding past $1 billion.

Frågan är då i vilken mån de tre offerterna är på riktigt. EU:s variant är definitivt äkta vara eftersom det bara handlar om att skicka fakturor till bolag som släpper ut koldioxid i luften. På min fråga om Stockholm Exergi är på allvar svarar Claude så här:

Det är en väldigt relevant fråga. Svaret är nej, inte ännu — och det finns flera lager av osäkerhet:

Tre verkliga osäkerheter att känna till

1. Lagringen under havet är inte klar Stockholm Exergi har tecknat ett avtal med Northern Lights-projektet i Norge om transport och lagring av upp till 900 000 ton koldioxid per år i 15 år. Fas 2 av Northern Lights väntas vara klar i andra halvåret 2028. Hela kedjan — fångst i Stockholm → flytande CO₂ på båt → injicering under Nordsjöns botten — måste alltså fungera ihop.

2. Tekniken är oprövad i denna skala Den föreslagna fångsttekniken, varm kaliumkarbonat (HPC), är oprövad inom energisektorn i denna storlek. Den utlovade fångstgraden på 90 % och en energiförlust på bara 2 % har aldrig uppnåtts av någon CCS-anläggning någonstans.

3. Det finns kritiker av hela konceptet. Kritiker menar att BECCS egentligen inte tar bort CO₂ från atmosfären — det är skogarna som gör det. Att bränna biomassa släpper ut mer CO₂ per energienhet än fossila bränslen, och allt BECCS kan göra är att minska utsläppen från biomasseförbränningen.

Men hur går det då med Climeworks? Hur kan bolaget ens våga försöka sälja en produkt som det inte kan leverera – förstening av koldioxid – för tio gånger så mycket per ton som Stockholm Exergi (som inte heller kan leverera)?

Här är Claudes bedömning av Climeworks anläggning Mammoth:

Anläggningen startade officiellt i maj 2024, men tekniken har inte fungerat som planerat:

• Mammoth är designad för 36 000 ton CO₂ per år, men 2024 fångade den totalt bara 105 ton — ungefär en tusendel av kapaciteten.
• Av anläggningens 72 planerade samlingscontainrar är bara 12 operationella idag. Filtren i containrarna fallerade tidigare än förväntat, och Climeworks pausade installationen av resterande 60 containrar för att lösa problemet.
• I mitten av 2025 varslade företaget minst 10 % av sin personal om uppsägning.

Här ser vi, tror jag, en privat bransch av ”riskvilliga” kapitalister som disponerar andra, till stor del ovetande människors pengar, till exempel pensionsfonder, som hoppas på att statsmakterna, i det här fallet EU, ska höja utsläppsböterna med några hundra procent så att det kanske kan bli en fet utdelning till schweizare som Baillie Gifford, Carbon Removal Partners, Global Founders Capital och John Doerr.

Inför detta finansiella äventyr förefaller världsberömda projekt, som sextonhundratalets holländska tulpanlökssvindel och det storartade engelska bedrägeriet The South Sea Bubble där engelska småsparare lockades med ofantliga vinster i slavhandeln som aldrig infriades, som småpotatis.