Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.
Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.
En bisarr kulturkamp pågår i Sverige. Morgan Johansson har tillsatt en utredning som vill förbjuda nazistiska symboler, vilket även kan innefatta runor. Kanske inte alla runor, men såna som kan tänkas förekomma på halssmycken, affischer eller T-shirts i kretsar som regeringen klassificerar som nazistiska. Att Nordiska Motståndsrörelsen hör dit råder väl ingen tvekan om. Men hur ska man förhålla sig till grupper som helt enkelt gillar fornnordisk mystik? Jag tänker till exempel på Nordiska Asasamfundet, Samfundet Forn Sed eller Tolkiensällskapet Forodrim, eller den lösa krets av forntidsromantiker som från tid till annan fylkas runt runstenar och gravhögar. Är dom också nazister?
En fruktansvärd jihadistattack mot kristna på Sri Lanka har skördat omkring 300 dödsoffer och dubbelt så många har skadats. Jihadisterna använde sig av självmordsbombare för att slå till mot flera kyrkor på påskdagen. Dagen var sannolikt vald eftersom kyrkorna då skulle vara fulla av kristna som gladda sig över Jesus uppståndelse.
En imam, Zahran Hashim, har pekats ut som en av jihadistbombarna. Han ska vara ledare för den fanatiska islamistgruppen National Tawheed Jamaath (NTJ) på Sri Lanka.
Per Svensson heter en ledarskribent på Dagens Nyheter som har den lyckosamma förmågan att föra ett logiskt resonemang så att det räcker till en hel artikel. Det välkomnar jag även om jag tycker att hans logik för det mesta haltar.
Jag har just kommit hem från en vindlande promenad fram och tillbaks till Piazza del Popolo. Där hade en stor – men inte överväldigande stor – mängd främst unga människor samlats. De väntade på helgonet Greta. Under tiden bestods de flammande tal från olika håll. En pamflett delades ut med överskriften: Greta Thunberg – klimatets förkämpe. Bilden visar ett stort gäng idogt trampande cyklister. Tillsammans producerar de den ström som försörjer högtalaranläggningen.
Häromdagen förklarade Dagens Nyheter att det rådde ”rekordlågt stöd för [Brasiliens omstridde president som nu suttit i hundra dagar] Bolsonaro”. Enligt opinionsinstitutet Datafolha tycker ”30 procent att hans regering för ett dåligt jobb. 59 procent har förtroende för regeringen” påstod tidningen.
Det där lät skumt, tyckte jag. 59 procent kan väl inte vara rekordlågt? Så jag kollade källan Datafolha. Inte en siffra var rätt. 32 procent tycker att Bolsonaro är bra eller mycket bra, 33 procent tycker varken eller och 30 procent anser honom dålig.
Många känner hopplöshet inför utvecklingen i Sverige. Hur kan ett helt land ägna sig åt öppet självskadebeteende? Vi som tror på förnuft, måttfullhet och respekt för det egna får dock aldrig ge upp. Vi kan bland annat söka inspiration i de dygder som i äldre tider lärde människor att alltid fortsätta mot alla odds.
Ibland hör människor av sig till Det Goda Samhället och berättar om sin hopplöshet. Det Sverige som en gång framstod som klokskapens och trygghetens högborg tycks snabbt förändras till något helt annat. Världen tittar häpet på medan våra politiker vägrar ta verkligt ansvar.
Vill man påverka människor idag krävs moderna metoder som kan fungera effektivt helst på global skala. Netflix hör säkert dit med sitt ofantliga utbud som gör underhållning på nationella TV-kanaler och biosalonger nära nog obsolet. Därtill påverkas människor mer övertygande i den trygga hemmasoffan.
Massmedia och global underhållning har nu på allvar bestämt sig för att jordens klimat är på katastrofkurs. Därför gäller det att förse publiken med lämpliga och övertygande berättelser.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund. Påskens innebörd förändrades av de kristna från att handla om det judiska folkets befrielse ur träldomen i Egypten till att handla om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse.
Vill man genomföra en politik som människor tycker är vansinnig och som är svår att motivera med rationella argument, finns ett trumfkort som nästan alltid fungerar. Låt opinionsarbetet skötas av barn. När FNs klimatmål börjar ifrågasättas, inte bara från högerpopulistiskt håll utan även av meriterade forskare, väljer man att låta frågan företrädas av en 16-åring. Greta Thunbergs främsta (och kanske enda) merit är att hon är just ett barn. Att vända sig emot barn anses inte bara elakt, utan strider mot våra mest grundläggande beskyddarinstinkter. Med barn långt framme i frontlinjen, går det att genomföra nästan vilken politik som helst.
Häromdagen kom jag i debatt med en trevlig och begåvad person som forskar kring innovationer. Hans uppfattningar i åtminstone debattfrågan skilde sig avsevärt från mina. Det handlade om svenska högskolor och universitet. Är de bra eller dåliga?
Mina åsikter baseras i detta fall dels på en allmän misstänksamhet mot allt som politikerväldet åstadkommer, så där kan nog element av fördomar påverka mitt synsätt, dels också på att jag tillsammans med en grupp universitetsprofessorer och andra forskare för några år sedan skrev en bok som heter Universitetsreform! om just svenska högskolor och universitet.
Ibland ser folk konstigt på mig när jag säger att jag läser Dagens Nyheter. Jag törs knappt erkänna att jag betalar för att få en papperstidning hemburen varje morgon. Att skylla på bra sudokus och en fin kakuro varje fredag håller inte. Det håller på att bli skämmigt att läsa DN. Inte mig emot.
Ändå prenumererar jag. Trots allt förekommer intressanta inslag om man förmår läsa mellan raderna (vilket jag lärde mig att göra när jag bodde i den socialistiska republiken Guinea-Bissau där det bara fanns en tidning, den lokala Pravda). På sportsidorna den 7 april ställer DN en viktig fråga som kan få vem som helst att lägga pannan i brydda veck.
Vi befinner oss i stilla veckan och lördag den 21 april infaller påskdagen. Påsken är en rörlig högtidsdag som flyttar sig mellan den 22 mars till den 25 april från år till år – den infaller den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen.
Påsken, berättelsen om Jesus död och uppståndelse, är således förknippad med våren och grönskans uppståndelse ur en jord som varit död. Islams viktiga högtider, offerhögtiden och högtiden som avslutar fastan i månaden ramadan, kan dock infalla när som helst under året eftersom man följer en månkalender. Ramadan kan infalla i december och krocka med julen eller i juni och krocka med midsommar.
Idag är det den 19 april och långfredag. Igår var det skärtorsdag och häxorna flög till Blåkulla för att festa med Djävulen. Jag hade tre söta påskkäringar hos mig som fick plocka ur min påse gotter. Förr fanns det folk som trodde på häxor på riktigt. Den tron hade allvarliga konsekvenser för kvinnorna som blev anklagade för häxeri. Idag är det bara på skoj.
Trosuppfattningar kan vara farliga – när de manar till handlingar som skadar andra. Islamisk fundamentalism kan till exempel vara farlig – när den kräver av sina anhängare att de ska upprätta en islamistisk diktatur och bedriva jihad, heligt krig.
Det här inslaget i SvT blev något av en ögonöppnare. Plötsligt tyckte jag mig se en förklaring till varför Sverige, trots sin demokratiska tradition, kunnat etablera världens kanske mest destruktiva migrationspolitik. Vilken fråga som än lyfts och vilket moraliska dilemma vi än ställs inför, dyker det alltid upp någon jurist som tålmodigt förklarar att alla alternativ – utom det som regeringen just föreslagit – strider mot erkända humanitära, folkrättsliga eller demokratiska principer.
I måndags klockan åtta skulle Macron hålla ett stort tal, i vilket han skulle sammanfatta erfarenheterna från Den stora debatten, de landsomfattande möten (10 000 stycken), inlägg på nätet (1,4 miljoner) och nedskrivna utsagor hos borgmästarna (16 000) genom vilket han och regeringen ville visa att man också kunde lyssna, inte bara ge order. Den stora debatten tillkom som ett medel att krångla sig ur de gula västarna grepp.
Diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit intressanta historieböcker, till exempel en om Gustaf Mannerheim som fascinerade mig. Nu har han just kommit med en bok om Jean-Baptiste Bernadottes år som kronprins i Sverige: Sverige inför avgrunden 1808 – 1814.
Det är en period av vår historia som jag aldrig begripit. Jag har väl inte ansträngt mig, förstås, utan bara som de flesta glidit över de där märkvärdiga åren när Sverige fattar så underliga beslut innan Bernadotte blir Karl XIV Johan och någon sorts ordning och normalitet återinträder.
Vad har hänt med de svenska kvinnorna? Eller, rättare sagt, de svenska kvinnornas beteende?
Nej, jag talar inte om att kvinnor utbildar sig, gör karriär, tjänar pengar, kör bil och allt annat som en gång i tiden främst var förbehållet män. Jag talar om hur kvinnor uppträder i offentligheten, och hur de hanterar det faktum att vi så länge matats med myten om att alla vita män är svin. För det har satt sina spår, tro inget annat.
Måndagen den 15 april sändes äntligen, efter tjugo månaders uppehåll, det första avsnittet i Game of Thrones åttonde säsong. Muren har rämnat och en jättestor här av vålnader, de så kallade vita vandrarna, har invaderat De sjunga konungarikena. Kommer människosläktet att överleva?
Sedan urminnes tider har alltså gränsen mot den farliga vildmarken i norr skyddats av en gigantisk mur av is. Den har fungerat bra – fram tills nu.
Nyligen hittade jag en bok med titeln Max Havelaar i min bokhylla. Boken var skriven av en författare som jag aldrig hört talas om. Han hette Eduard Douwes Dekker och visade sig vara en av Hollands mest hyllade skribenter tillika tjänsteman i det holländska imperiet med stationering i Nederländska Indien, numera Indonesien.
Herr Google sa att Douwes Dekker var mycket kritisk till det holländska kolonialväldet och hade skapat en skandal med boken jag höll i handen – nytryck från 1979 ska erkännas – vilket hade lett till stor omvälvning av Hollands koloniala system. Jaha, tänkte jag, således en ny uppgörelse med den vite mannens synder i främmande land, och började läsa.
I årtionden har den svenska befolkningen velat ha mindre invandring än den politikerna tvingat på dem. Hur har detta kunnat ske? Varför fungerar vår demokrati så illa?
Förklaringen är att ingen tvingats ta ansvar för sina handlingars följder. Det svenska valsystemet gör nästan alla politiker anonyma inför väljarna – och det trivs politikerna med. De behöver inte redovisa sina insatser – eller brist på sådana. Deras enda omsorg blir att hålla partiledningarna nöjda.
1 maj närmar sig och som alltid känner jag någon sorts pirr i hjärtat vid tanken på denna röda vårdag. Det har mer att göra med mina upplevelser som barn än mina politiska åsikter, för socialdemokraterna har för längesen lämnat den ideologi som jag i viss mån kunde känna igen mig i. Men när jag var barn så var 1 maj en verklig högtidsdag för hela familjen. Pappa klädde upp sig i finkostymen och mamma i en nystruken vårklänning och sedan promenerade vi ”ner till stan”, som vi sa för att delta i sossetåget. Efteråt gick vi hem och åt söndagsmiddag (inte sällan kalvstek med potatis och gräddsås) och kaffe och tårta. Det var så det var att leva i en stad där en överväldigande majoritet av invånarna arbetade i fabrik och röstade socialdemokratiskt.
Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen. På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.
Propagandamaskinen för IS-terroristernas återvändande har gått på högvarv ända sedan i februari. Först var det IS-kvinnor som fick gråta ut i svenska medier, sen var det herrarna som fick chansen att deklarera att de kört ambulans och donerat blod i all fridsamhet och den senaste tiden är det barnen som står i fokus. Kalla mig gärna misstänksam, men jag kan faktiskt inte tro något annat än att det här är ett sätt för massmedierna att jobba gemensamt med politikerna för att underlätta återinträdet för terroristerna.
Yttrandefrihet är något mycket fint som vi alla värnar om. Frågan är vad eller vem som kan tänkas stå i vägen för yttrandefriheten.
Utgångspunkten för allt vårt tänkande om yttrandefriheten är att den som hotar att begränsa den är staten. Det framgår av den ursprungliga förklaringen om människans och medborgarens rättigheter från den franska revolutionen år 1789. Av den tredje artikeln framgår att alla rättigheter och alla skyldigheter grundas i Nationen, alltså staten.
När jag skriver detta på kvällen den 15 april brinner Notre Dame i Paris. Jag tror vi är många som tolkar bilden av den brinnande katedralen som en symbol. Det är mer än en byggnad som går under. Den här bilden uttrycker vår känsla av att leva i en civilisations sista dagar.
I maj 2017 kom Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (Europas märkliga undergång) som beskriver Europas snabba förvandling till något annat.
Fördomar har vi allihop annars skulle vi inte kunna ta oss fram i tillvaron. Det går inte att veta allt och ändå måste man fatta beslut. Fördomar fungerar som ett slags lokalsinne som ger en intuitiv instruktion om åt vilket håll du ska gå för att hamna vid ditt mål. Fast varken lokalsinnet eller fördomarna är särskilt tillförlitliga. Fördomar kan urarta till eller uppstå ur önsketänkande. Hur ska man då kunna lita på sin egen tolkning av vad som sker i samhället? Är det kanske inte mina ideologiska fiender utan jag själv som är faktaresistent?
För en tid sedan skrev jag här på Det Goda Samhället om mina onda aningar inför IS-terroristernas återkomst. Tanken på flera hundra terrorister att sätta tänderna – eller snarare projektidéerna – i är alldeles för frestande för svenska politiker, myndigheter och massmedier för att de ska behandlas som de förbrytare de är. Tänk bara vilken våg av skattefinansierade verksamheter som kan bli verklighet just på grund av dessa terrorister! I ett sådant läge går den svenska välfärdsapparaten naturligtvis på högvarv.
Det hände en gång på 80-talet, när jag var på väg ut från Göteborgs domkyrka, att någon stack en lapp i min hand. Jag fick en skymt av en man i ovårdat rött skägg som hastigt avlägsnade sig. På lappen stod det ”Rex King” och ett telefonnummer.
Alla som är bekanta med serietidningen Fantomen vet att Rex King är Fantomens fosterson, så naturligtvis ringde jag upp.
En fredagskväll kan vara så mycket. Det kan vara en mysig kväll tillsammans med familjen, eller en utekväll på krogen i glada vänners lag. Det kan också bli en kväll i mörker med en god bok i skenet av levande ljus. Sådan blev min senaste fredag,
Jag var mitt uppe i ett avsnitt av favoritserien på HBO när det plötsligt hördes en öronbedövande smäll så att det slog lock för öronen. Ögonblicket därefter blev det svart i hela lägenheten och, såg jag snabbt, i hela kvarteret.
