Om man ska försöka förstå något som man inte begriper kan det vara klokt att fråga en expert. Jag inser att detta är ett kontroversiellt påstående eftersom många så kallade experter är charlataner även om de har fina diplom och titlar. Men jag satsar i alla fall på expertråd som första standardlösning på ett uppkommet dilemma. Om exempelvis barnet får feber och röda utslag kan det vara klokt att kontakta en barnläkare som eventuellt diagnosticerar vattkoppor och förklarar det sannolika sjukdomsförloppet.

Skillnaden mellan den oroliga föräldern och experten, i det här fallet barnläkaren, är att experten sedan tidigare har lång bekantskap med och erfarenhet av den besvärande företeelsen. Hon vet saker som föräldern inte vet vilket skapar en sorts trygghet hos föräldern.

Antag att det problem som just nu bekymrar dig inte är röda utslag hos något barn eller barnbarn, utan demokratin. Normala människor i västvärlden gillar demokratin. Det här med att människor tillsammans ska bestämma hur deras samhälle ska utformas är en så stark och nästan tvingande föreställning att den som eventuellt har invändningar kämpar i stark, isande motvind. Vi är därför bekymrade om vi uppfattar att demokratin är hotad. Så är det, påstår jag utan vetenskaplig bevisning, numera. Jag säger inte att demokratin faktiskt är utsatt för hot men jag säger att hotet är en utbredd uppfattning.

Det här är en svår sak att bilda sig en åsikt kring. Man hade önskat att man, liksom vid barnets feber och röda utslag, hade kunnat resonera med en erfaren expert. Men det finns inga sådana experter eftersom nutiden, vilket jag här ska definiera som perioden efter vår tidräknings början, inte har annat än den ytligaste erfarenhet av demokratin och dess eventuella inneboende utvecklingstendenser. I vår föreställningsvärld är demokrati något som började tillämpas i USA för snart tvåhundrafemtio är sedan och sedan spred sig i det övriga västerlandet. Systemet kom rätt sent till Sverige. För bara hundra år sedan fick vi börja rösta fram våra styrespersoner enligt principen en man en röst.

Vi vet att demokratin kan tillbakabildas och åtminstone tillfälligt ersättas av en annan ordning. Vi har sett tillfälliga diktaturer i Latinamerika, till exempel i Brasilien och Chile. Men det har varit ett slags hack i demokratins utvecklingskurva snarare än något som avslöjat djupare sanningar om systemets inneboende karaktär. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med erfarenheter av hur det kan gå. Vi är som en barnläkare som saknar läroböcker om barn med feber och röda utslag och själv bara kommit i kontakt med några få svåranalyserade fall.

Om vi ska hitta en expert just på denna fråga måste vi vända oss till den grekiske statsvetaren Platon, född år 428 före Kristus i Aten. Han drev en tanke- och handlingssmedja som han kallade Akademin. Där träffades intresserade greker för att diskutera betydelsefulla samhällsfrågor som till exempel hur samhällena borde styras. Själv hade han en idé som gick ut på att de visaste och mest moraliskt högtstående människorna borde bestämma men när han fick tillfälle att pröva den idén i stadsstaten Syrakusa så gick det åt pipan.

Trots detta misslyckande formulerade Platon en empirisk studie av statsskickens utveckling. Till skillnad från vår tid hade han nämligen ordentligt med erfarenheter av vad som händer med demokratier. Grekland bestod av hundratals självstyrande samhällen som hade existerat i ett halvt årtusende eller mer och som alla vacklade mellan olika styrelseskick. Platons stora insats var att i skriften Staten presentera en begriplig teori om hur statsskicken förändrades och övergick i varandra.

Hur galen vår tid än må anse Platons teori vara så måste vi erkänna att vår tid inte har någon teori alls i frågan om vad som kommer att hända med demokratin. Därför tycker jag att vi ska betrakta Platon som vår störste och hittills ende expert, den som i vår kultur kommit längst, om kanske än inte ända fram, i studiet av demokratins febrar och röda utslag.

Platon identifierar fem olika statsskick. Det börjar med Aristokrati, vilket hos honom betyder att de mest lämpade och mest högsinnade bestämmer. Det är ett slags meritokrati med stark moral. Aristokratin övergår till Timokrati när de styrande glömmer bort sina ideal och börjar tänka på pengar och makt. Timokratin, som är ett slags mellanform, förvandlas till Oligarki där det bara handlar om pengar och de rika tar makten.

Oligarkin är inte heller stabil utan omdanas till Demokrati. Demokratin, förklarar Platon, är speciell ty den strävar inte som Oligarkin efter att maximera vinsten utan vill i stället maximera friheten. De fattiga är vinnare. Folk kan göra precis som de vill utan besvärliga begränsningar. Auktoriteter föraktas alltmer. Lärare hånas av elever och gamla män låtsas att de är ungdomar. Människor intresserar sig bara för att konsumera. (Det är inte jag som hittar på och lägger till rätta, Platon skriver så.)

Allas längtan efter frihet leder till att disciplinen i samhället bryter samman och anarki utbryter. Det krävs att en stark man griper in för att återupprätta ordningen. Detta stadium kallas av Platon för Tyranni. Tyranniets människor är de sämsta som kan tänkas. De har inga moraliska skrupler alls. Snart börjar de hata sin tyrann som de hatar sig själva.

Vad som händer sedan har jag inte lyckats begripa. Kanske menar Platon att det totala sönderfallet efter Tyranniet leder till att folk begriper att det bästa samhället uppstår när de goda och välmeriterade människorna får styra så att Aristokratin återföds.

Det är synd att Platon är död. Annars hade jag gärna velat konsultera honom och be honom kommentera det moderna västerländska samhället, enkannerligen Sverige. Går det att stoppa Demokratins förfall? Om förfallet beror på att folk tror att de har friheter och rättigheter men inga skyldigheter finns det då någon annan framtid än Tyranniet?