Häromdagen hände det igen. Från en sekund till nästa blev jag osynlig. Jag mötte ett gäng japaner, många japaner. Ett femtiotal kom gående, samlade i en tät grupp. De strömmade förbi mig på båda sidor utan att stöta mot mig. På något sätt måste de ha varseblivit mig, som ett hinder att undvika åtminstone, men annars fanns jag inte för dem. Detta skedde utanför järnvägsstationen i Rom, men det kunde lika gärna ha skett någon annanstans, till exempel kring smörgåsbordet på en finlandsbåt.

Jag har aldrig sett en japan samtala med någon utanför den medföljande kretsen av landsmän (och betjäning).

Vad ser de? Vad är intressant för dem? De verkar ju fotografera tämligen urskillningslöst. Fast det vet jag ju inget om.

Undviker de kontakt därför att de är rädda – eller är de kanske helt enkelt föraktfulla? Varför turistar de överhuvudtaget? På finlandsbåten ser jag att de väljer mat från bordet med sushi och andra japanska rätter. De informeras av medföljande japanska reseledare.

Är verkligheten i väst bara bilder, med människor som dekorationer i landskapet? Kanske ser de oss, som de passerar, som varelser i något slags stort akvarium?

Varför stannar de i så fall inte hemma och ser på resereportage i TV? Gåtor.

Sådana funderingar på väg hem från stationen fick mig att tystna så länge att min fru undrade över mitt beteende. Jag sköt undan tankarna.

Sedan, efter ett tag, slog det mig: Vi är alla, mer eller mindre, japaner.

De nya massmedia får oss att färdas över kontinenter och genom sekler, gör oss delaktiga i konflikter och erbjuder oss oändliga möjligheter till förströelser. Vi sitter tysta och stirrar. Och kanske uppträder också vi tämligen avskilt från den vardag vi besöker på våra resor?

Är denna möjlighet att se världen som ett akvarium, med en glasruta som skiljer oss från världen ett problem?

Ja, alltför många nöjer sig med denna ytlighet. Håller de sin på detta sätt skapade ofullständiga världsbild för sig själva är det inte ändå inte något större problem.

Men många påverkar inte bara sitt eget liv utifrån en grund eller direkt felaktig världsbild. De har arbeten med uppdrag att beskriva och förklara verkligheten för oss. De kallas journalister.

Nästan alla uppträder som om de medverkade i ”Spanarna”. De spatserar runt lite på nätet och bland andra journalisters texter och knådar ihop en berättelse utifrån fynd på olika håll.

Spanarna gör det för att roa och utan någon mer allvarlig avsikt. Många andra journalister gör detsamma och presenterar nöjda sina fynd för läsaren eller åskådaren med en annan förmätenhet: Detta är, menar de, verkligheten.

Men journalisternas förmåga att se och urskilja begränsas av deras kunskaper och orientering. Dessa räcker inte till därför att de i sin tur är skapade av liknande, under många år utförda informationsinhämtningar. Deras verktyg var från början slöa och blir med tiden, med alla överlagrade felaktigheter, allt slöare.

Inte heller detta förhållande vore något större problem om denna på detta sätt, av journalister för andra journalister skapade och för allmänheten presenterade världsbild, endast sågs på samma sätt som Spanarnas lättsamma presentationer.

Så är det inte. Denna ytliga, av tillfälligheter skapade omvärldsbild är politikernas, framförallt riksdagspolitikernas, underlag när de gör sina utspel och författar sina motioner.

Dessa politiska aktiviteter tas därefter upp av journalistkåren och blir material för deras analyser och betraktelser, vilket återigen kan påverka den politiska hanteringen.

Denna rundgång är inte problemet. Så skall rollerna fördelas mellan dessa yrkesgrupper och på sätt skulle deras verksamhet kunna producera nyttigheter.

Men så sker inte, därför att informationen om verkligheten från första början är undermålig.
Tyvärr är inte detta hela bilden av denna verksamhet. Det finns också en vilja att inte se, att dölja obehaglig information. Denna vilja att dölja det för det samhälliga samförståndet obehagliga brukar kallas för politisk korrekthet. Men viljan att vara PK möjliggörs just av den ytliga och felaktiga verklighetsbeskrivningen. En skarpare, korrektare verklighetsbeskrivning skulle omöjliggöra de politiskt korrektas önskan att tillrättalägga och försköna verklighetsbilden.

Dessa företeelser illustrerades väl av Metoo-kampanjen. Ett iscensatt gemensamt uppträdande utfört av amerikanske skådespelerskor godtogs utan något ifrågasättande. Deras uppträdande och vittnesmål fick bli modell för liknande manifestationer världen över, inte minst i Sverige.
Plötsligt hade en välbelyst scen, synlig över världen, skapats. Uppmärksamhetstörstande, väl medvetna om att intresset plötsligt kan falna, störtade sig fram för att få vara med. Scenen tillhandahölls av massmedia.

Politikerna skyndade sig också fram, för att på ett ofarligt sätt framstå som handlingskraftiga. Därmed slapp de också ta i det verkliga problemet: de grova våldtäkter som drabbar svenska kvinnor, ofta utförda av invandrare. Kvinnorna har för låg status för att uppmärksammas, särskilt som de haft den dåliga smaken att därmed ställa invandrarna i dålig dager.

Massmedia och politikerna uppträder som japanska turister. De förvandlar verkligheten till ett akvarium, genom vars väggar de ser på varelserna som kravlar omkring därinne. Vissa får uppmärksamhet, andra lämnas åt sitt öde.

Nu finns det ändå andra sätt att beskriva verkligheten. Det är de som formuleras av de direkt berörda, av rån- våldtäkts- och mobbningsoffren. Dessa beskrivningar uppmärksammas ofta inte av massmedia, men de lever vidare bland offren, deras anhöriga och andra närstående. Dessa är de ”verklighetens folk” som Göran Hägglund talade om. De finns, även om begreppet fallit i glömska.

När våldtäkterna, rånen och den grova mobbningen blivit så vanliga som under senare år i Sverige, skapas en alltmer heltäckande bild som delas bland de berörda och deras likar. Denna bild har nu, tack vara internets tillkomst, kunnat spräcka de etablerade massmedias monopol. Och varelserna inne i akvariet har nu för första gången kunnat se och beskriva turisterna på andra sidan glaset. Det tycker turisterna inte om.

De vill, som de verkliga japanska turisterna, kunna fortsätta sin resa genom tiden utan att störas av uppmärksamhet och kritik från dem som lever på andra sidan glaset.

Det är inte längre möjligt. Verklighetens folk har, efter att under någon tid studerat dem, blivit ointresserade och lämnat dem åt sitt öde. De använder andra kanaler för att informera sig. De gamla medierna står inför ett oblitt öde. En snar död väntar dem.