
Det pågår en debatt om konservatismens återkomst. Joel Halldorf skrev i Expressen 11/2 att det behövs en existentiell konservatism som odlar tradition och gemenskap. Människan, menade han, måste vara något mer än en nyttomaximerande homo œconomicus. Mattias Svensson svarade i Opulens 18/2 och hävdade att konservatismens förespråkare – till skillnad från liberalismens – inte förstår det existentiella värde som ligger i människans frihet. Debatten mellan konservativa och liberaler kompliceras därtill av att borgerliga intellektuella ofta definierar sig som ”liberalkonservativa”. Lars-Anders Johansson skrev i Smedjan 6/2 att konservatismen inte alls ska förstås i opposition till klassisk liberalism (de går utmärkt att kombinera menade han) men som en reaktion på modern radikalism.
Konservativa mot liberaler alltså. Eller konservativa med liberaler? Och varför konservatism snarare än liberalism just nu? Låt oss gå till det väsentliga.
Ordet ”konservatism” kommer som alla vet från latinets ”conservare” som betyder ”bevara” och som också finns i engelskan ”conserve” och i franskans ”conserver”. Den som är konservativ vill bevara något. Den konservativa människan vill bevara, inte förändra, inte förstöra. Kanske är det inte svårare än så. Människor söker sig återigen till konservatismen eftersom något är på väg att gå förlorat som de har all anledning att vilja bevara.
Ibland måste man våga språnget. Man måste våga sig ut i det okända. Ofta blir det inte så farligt. Man överlever. Kanske växer självkänslan. Och är man den som hoppar först kommer de andra snart börja hoppa efter.