I början hade jag svårt att förstå hypen bakom Navid Modiris liveshow ”Hur kan vi?” med galaföreställningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Några timmars insiktsfulla, men ändå rätt ”vanliga” samtal om tiden vi lever i och hur vi tänker om framtiden. Själv har jag lyssnat till otaliga såna samtal de senaste åren, gratis framför min dator.

Jo, jag har levt i en bubbla. Visserligen en rätt stor bubbla som jag delar med en växande del av befolkningen, men likväl bubbla. De diskussioner jag tagit del av har utspelat sig i den digitala sfären, och den är ju inte riktigt på riktigt. Vi loggar ut från sociala medier ungefär som Stålmannen kliver ut från telefonkiosken efter att ha svidat om till Clark Kent, och fortsätter våra vanliga liv bland grannar, arbetskamrater och myndigheter, som om inget hade förändrats. Som om Sverige fortfarande var som förr.

Vad jag tror Navid är ute efter, och som möjligtvis kan vara revolutionärt, är att göra debatten mer analog. Det mest intressanta kanske inte är vad som sägs framme på scenen – även om Ann Heberlein, Hanif Bali och de andra gästerna levererar utmärkta synpunkter – utan att det sägs just nu, av riktiga människor, lika påtagliga som jag själv och dem jag dagligen träffar på jobbet, sitter bredvid på spårvagnen eller dricker öl med på Valborg.

Fördelen med att diskutera på nätet är förstås uppenbar. Det finns ett obegränsat utbud av idéer och en lika obegränsad kontaktyta att interagera med. Nackdelen är att de åsikter som poppar upp på skärmen ibland kan kännas lite abstrakta, som om de fanns ”någon annanstans”. Förmodligen är vi genetiskt kodade att ta budskap på större allvar om de levereras till oss personligen, av någon som pratar, skriker eller viskar i vårt öra.

En annan nackdel med att byta tankar på nätet är att de kan kontrolleras, censureras och vid behov lagföras. Det är svårare att styra en debatt som tagit steget utanför datorn. I realtid pratar folk mer oplanerat, ibland mer ocensurerat, och efterlämnar få eller inga dokument. Ett intressant experiment är valstugereportaget som Janne Josefsson gjorde inför valet 2002. Här skedde visserligen en dokumentation, men utan att någon visste om det. Idag framstår flera av valstugearbetarna som föredömligt ärliga och rätt förnuftiga, ungefär så som man vill att politiker ska vara. Men så lät det inte den gången. Särskilt moderaternas representanter hängdes ut som rasister i media, och partiet tappade en tredjedel av sina väljare. Bo Lundgren tvingades bort från partiledarposten och måste lämna över bollen till Fredrik Reinfeldt.

I den analoga världen är det svårare att avgöra vad som är rykten eller fakta. Var och en måste göra sin egen bedömning, vilket inte alltid utfaller till makthavarnas fördel. Jag undrar om politiker som förordar censur på nätet, egentligen satt sig in i konsekvenserna. Många kommer att bli tystade, andra kommer att utnyttja informationsgapet till att sprida rykten. De som trots allt vill förändra samhället kommer att tvingas prata mer med varandra, viket inte precis gör kontrollen lättare. Mikrofoner i väggarna och spioner i grannskapet har ju provats förut, men föll inte så bra ut.

Förutom att puffa för det analoga samtalet, har Navid lyckats skapa en ”lägereld” runt sin person. En trygg punkt att samlas kring, där deltagarna är befriade från kravet att kämpa, segra eller dö – och istället kan ägna sig åt det man mest av allt behöver; kanske ett seriöst samtal. Som han påpekar i inledningen till Stockholmsavsnittet, ska detta inte förväxlas med ett ”tryggt rum”, som är en ideologisk kuvös med syfte att skydda deltagarna från obehagliga intryck. Runt lägerelden utsätts man istället för nya intryck, men under former som gör att alla överlever. I bästa fall resulterar det i en känsla att ”vad som helst kan hända”. Säkert en orsak till att nästan alla Navids föreställningar blev utsålda – trots att man kan se alltihop gratis på nätet.